■ Studien "Motstånd i den palestinska nationella rörelsen... En utveckling av begreppet och formerna för kampen och problemen med den väpnade kampen", utgiven av det palestinska centret för dokumentation och information "Malaf", utarbetad av Ziad Jarghoun, medlem av den politiska byrån för Demokratiska fronten för Palestinas befrielse, behandlar utvecklingen av begreppet motstånd i den palestinska nationella rörelsen, dess olika former, den väpnade kampens ställning, dess problem och gränserna för dess effektivitet inom ramen för det palestinska nationella projektet. Den utgår från att motståndet, sedan uppkomsten av den samtida palestinska nationella rörelsen, har varit en grundpelare i konfrontationen med ockupationen, men den historiska debatten handlade inte så mycket om motståndsprincipen som om dess innehåll och former, och att bestämma det mest lämpliga kampverktyget för varje skede av konflikten.
Studien bekräftar att motståndet är ett övergripande och mångfacetterat begrepp, som inte är begränsat till militära aktioner, utan även omfattar folkligt och massbaserat motstånd, väpnat motstånd och former av obeväpnade konfrontationer, samt politiskt, juridiskt, diplomatiskt och mediemässigt motstånd. Den uppmanar till att betrakta dessa verktyg som integrerade komponenter i en övergripande motståndstrategi, där prioriteringen av var och en bestäms av fasens karaktär, maktbalansen samt de politiska och fältmässiga omständigheterna.
Studien undersöker legitimiteten i det palestinska motståndet ur folkrättens perspektiv, som ett uttryck för det palestinska folkets rätt till självbestämmande och befrielse från ockupation, baserat på principerna i folkrätten och relevanta FN-resolutioner, samtidigt som det betonas att utövandet av denna rättighet fortfarande styrs av reglerna i internationell humanitär rätt.
I sin genomgång av den historiska utvecklingen visar studien att den väpnade kampen har gått från spridda individuella och lokala operationer efter Nakba till organiserad nationell handling i takt med utvecklingen av den palestinska nationella rörelsen. Nederlaget i juni 1967 var en viktig vändpunkt i den väpnade kampens uppgång som den huvudsakliga formen av kamp, vilket ledde till att detta begrepp förankrades i den palestinska nationella stadgan 1968. Den historiska erfarenheten har dock visat att det inte är förenligt med konfliktens komplexitet att göra den väpnade kampen till en exklusiv strategi, och att dess effektivitet kräver att den integreras med politiska, folkliga, diplomatiska och mediala verktyg.
Studien behandlar också problematiken med den väpnade kampens dominans över det palestinska politiska medvetandet och dess omvandling i vissa faser till ett kriterium för fraktionernas legitimitet och effektivitet, vilket har lett till att det militära och mediala inflytandet har fått företräde framför kriterierna för långsiktig strategisk genomförbarhet. Å andra sidan belyser studien de nationella roller som PLO spelade för att återuppbygga den nationella identiteten, förena det palestinska folket, bygga institutioner och leda den politiska och diplomatiska kampen.
Studien analyserar de objektiva faktorer som styrde den palestinska väpnade kampens erfarenhet, främst den palestinska frågans geografiska och politiska särart, diasporan, avsaknaden av strategiskt djup och stabila baser, samt varierande grad av beroende av den arabiska omvärlden, liksom obalansen i maktförhållandena och den israeliska militära överlägsenheten. Den anser att denna särart kräver en självständig tolkning av den palestinska erfarenheten, utan att mekaniskt projicera andra befrielse-rörelsers modeller på den.
Studien granskar försöken att etablera baser för motståndet inom Palestina, från erfarenheterna i Gazaremsan 1970–1971, via erfarenheterna i område A under den andra intifadan, till erfarenheterna i Gazaremsan efter 2007. Den drar slutsatsen att militära framgångar, oavsett hur viktiga de är, inte i sig är tillräckliga för att uppnå nationella mål, såvida det inte finns ett politiskt och strategiskt ramverk som kan omvandla framgångar på fältet till hållbara politiska vinster.
Vid utvärderingen av erfarenhetens resultat avvisar studien de absoluta bedömningarna som beskriver den väpnade kampen som en fullständig framgång eller ett totalt misslyckande, och uppmanar till att den ska bedömas utifrån vad den faktiskt har uppnått och de objektiva förhållanden under vilka den har bedrivits. Den bekräftar att den bidrog till att återföra den palestinska frågan till den regionala och internationella dagordningen, befästa den nationella identiteten, bidra till uppbyggnaden av den nationella enheten och institutionerna samt skydda det palestinska nationella projektet i olika skeden.
Studien drar slutsatsen att den väpnade kampen spelade en central roll i den palestinska nationella rörelsens historia, men den är inte hela den nationella strategin, utan en av dess komponenter. Effektiviteten hos det palestinska nationella projektet är kopplat till utformningen av en övergripande och enad nationell strategi, som bygger på en flexibel integration av folkligt motstånd, väpnad kamp samt politiskt, diplomatiskt, juridiskt och mediatiskt arbete. Den bygger även på en kontinuerlig översyn av kampens verktyg mot bakgrund av maktbalansen och de interna, regionala och internationella förändringarna, vilket stärker förmågan att skydda de palestinska nationella rättigheterna och omvandla styrke- och motståndskraftsfaktorerna till konkreta politiska landvinningar■