Bara en dag innan tidsfristen för inlämning av vallistor löper ut, och cirka femtio dagar innan ockupationsstaten går till valurnorna, står den politiska och säkerhetspolitiska scenen på mycket bräcklig mark. Utvecklingen på fältet accelererar och militära underrättelsebedömningar och strategiska analyser fortsätter att avslöja ett djupare tillstånd som den israeliska armén och samhället befinner sig i: ett tillstånd av ständig beredskap för ett nytt krig, i en tid då det nuvarande kriget inte har lösts politiskt och dess säkerhetskonsekvenser ännu inte har upphört.
Den slående paradoxen framträder i förkroppsligandet av denna verklighet, eftersom den israeliska armén genomför sina övningar enligt scenarier med konfrontationer på flera fronter som involverar Iran, Hizbollah i Libanon och Hamas i Gazaremsan, medan ockupationsstaten fortfarande är nedsjunken i den krigsvirvel som utbröt den 7 oktober. I stället för att den offentliga debatten handlar om hur man avslutar detta krig och ser framåt mot vad som kommer efter, flyttas fokus gradvis mot hur man lever med ett pågående krig och förbereder sig för de kommande omgångarna.
Dilemmat ligger i hur man kan använda militär överlägsenhet och hårda attacker som ett verktyg för att hantera en pågående konflikt, samtidigt som man fortsätter att undvika all seriös diskussion om framtiden för en politisk lösning på den palestinska frågan.
I detta sammanhang framträder den viktigaste aspekten av ekvationen: Benjamin Netanyahus direkta intresse av att förlänga kriget för att säkerställa sin politiska överlevnad. Konfliktens fortlevnad är nämligen den viktigaste livsnerven för att återställa balansen i hans koalition och undvika krav på ansvarstagande för misslyckandena i oktober. Att hålla ockupationsmakten i ett säkerhetsnödläge gör det möjligt för Netanyahu att skjuta upp regeringens upplösning och fördröja officiella utredningar eller rättsliga förfaranden, samtidigt som han hindrar bildandet av ett konkurrerande politiskt alternativ. Således har kriget blivit ett centralt verktyg för att hantera personlig överlevnad och skjuta upp en lösning på konflikten.
I takt med att valdagen närmar sig är säkerhetsfrågorna inte längre isolerade från partipolitiska överväganden; de öppna fronterna har blivit en del av de interna manövreringsverktygen för att omdefiniera balanserna. Färska opinionsundersökningar – såsom den från den israeliska public service-kanalen ("Kanal 11") – visar på en djup partipolitisk splittring och ett politiskt dödläge: Den sionistiska oppositionsalliansen (51 mandat): Toppas av partiet "Yisrael Beytenu" under ledning av Gadi Eisenkot med 23 mandat, följt av alliansen "Beyahad" under ledning av Bennett och Lapid (13 mandat), Demokraterna (8 mandat) och "Yisrael Beytenu" (7 mandat).
Högerlägret och de ultraortodoxa som stöder Netanyahu (52 platser): Ledd av Likud med 20 platser, Yehudot HaTorah (8), Shas (7), Otzma Yehudit (7) och Religiös sionism (6 platser). De arabiska listorna (13 mandat): Fördelade med 7 mandat till den trilaterala alliansen och 6 mandat till den enade listan. Nya partier och svängande block (8 platser): De är fördelade mellan "Handel-Zlicha"-alliansen (4 platser) och "Amcha Yisrael"-partiet under ledning av Ofer Winter (4 platser).
Samtidigt ser partilandskapet snabba rörelser för att ompositionera sig och överbrygga klyftor. Yechiel Tropper anslöt sig till Eisenkot i en gemensam lista som fokuserade på viktiga ministerposter och representation för reservister, vilket minskade chanserna för en allians med Naftali Bennett.
Å andra sidan valde Yoaz Handel att kandidera tillsammans med ekonomen Yaron Zlicha efter att hans förhandlingar med Eisenkot misslyckades, och de antog ett förslag som avvisar partnerskap med harediska partier eller arabiska listor och kräver en omfattande lag om obligatorisk värnplikt. Med Ayelet Shakeds officiella pensionering har utrymmet ökat för nya formationer som Ofer Winter-partiet för att absorbera de svängande rösterna inom högerkanten.
Dessa valarrangemang överlappar direkt med utvecklingen på de regionala fronterna i Gaza och Libanon och konfrontationen med Iran. Medan ockupationsstyrkorna fortsätter med sina likvideringar och den kvävande belägringen av Gaza, hotar med etnisk rensning och fördrivning av palestinierna – där israeliska tjänstemän tävlar om att hota med fördrivning utan att fastställa en slutgiltig vision för "dagen efter" – och "Fredsrådet" anpassar sig till ockupationsstatens bristande efterlevnad av FN:s säkerhetsråds resolution som kräver israeliskt tillbakadragande och inledande av en återhämtnings- och återuppbyggnadsprocess, fortsätter den israeliska armén att dagligen genomföra sina attacker i Gaza, så länge antalet civila offer inte når en nivå som oroar USA.
Paradoxen är att det kriterium som tillåter att dödandet fortsätter inte verkar vara att skydda civila eller sluta rikta in sig på dem, utan snarare att hålla antalet offer på en nivå som Washington politiskt kan tolerera. Med andra ord fortsätter dödandet, men så länge det ligger under den nivå som oroar USA, är det inget problem. I detta sammanhang framkallas upptrappningen på den norra fronten och avskräckandet mot Teheran i hjärtat av valagendan, som ett sätt att bevisa ledarskapsförmåga eller utöva påtryckningar på den styrande koalitionen.
Sammanfattningsvis förblir den rådande analytiska diskursen i Israel centrerad kring säkerhetsstrategin; den diskuterar arméns förberedelser, de regionala makternas beräkningar och de valpolitiska listornas taktik, men den förbiser den grundläggande frågan om orsakerna till krigets fortsättning, etnisk rensning och fördrivning, och avvisandet av alla vägar till eldupphör. Kriget har blivit ett permanent tillstånd genom vilket interna politiska konflikter hanteras, medan militära och säkerhetskretsar fortsätter att anpassa sig till en verklighet där en politisk lösning skjuts upp till förmån för hanteringen av upprepade konfrontationer.