Firas Saleh  |  Medlem av centralkommittén för den Demokratiska fronten för Palestinas befrielse

Studien "Motståndet i den palestinska nationella rörelsen... Utvecklingen av begreppet och formerna för kampen samt problemställningarna kring den väpnade kampen", utgiven av det palestinska centret för dokumentation och information "Masafat", författad av Ziad Jarghoun, medlem av det politiska byrån för det Demokratiska folkfrontet för Palestinas befrielse, behandlar utvecklingen av begreppet motstånd i den palestinska nationella rörelsen, dess olika former, den väpnade kampens ställning och problemställningar samt gränserna för dess effektivitet inom ramen för det palestinska nationella projektet. Den utgår från att motståndet, sedan det moderna palestinska nationella rörelsens uppkomst, har varit en grundläggande pelare i konfrontationen med ockupationen. Den historiska debatten har dock inte handlat om principen om motstånd så mycket som om dess innehåll och former, och om att fastställa det lämpligaste kampmedlet för varje fas av konflikten.
Studien bekräftar att motståndet är ett övergripande och mångfacetterat begrepp, som inte är begränsat till militära insatser, utan även omfattar folkligt och massbaserat motstånd, väpnat motstånd och former av oväpnade konfrontationer, samt politiskt, juridiskt, diplomatiskt och mediemässigt motstånd. Den uppmanar till att betrakta dessa verktyg som integrerade komponenter i en övergripande motståndstrategi, där prioriteringen av var och en bestäms av fasens karaktär, maktbalansen samt de politiska och lokala omständigheterna.
Studien undersöker legitimiteten av det palestinska motståndet ur ett internationellt rättsligt perspektiv, som ett uttryck för det palestinska folkets rätt till självbestämmande och befrielse från ockupationen, baserat på principerna i internationell rätt och relevanta FN-resolutioner, samtidigt som den betonar att utövandet av denna rätt fortfarande styrs av reglerna i internationell humanitär rätt.
I sin genomgång av den historiska utvecklingen visar studien att den väpnade kampen övergick från spridda individuella och lokala operationer efter Nakban till en organiserad nationell verksamhet i takt med att den palestinska nationella rörelsen utvecklades. Nederlaget i juni 1967 var en viktig vändpunkt i den väpnade kampens uppgång som den huvudsakliga formen av kamp, vilket ledde till att detta begrepp förankrades i den palestinska nationella stadgan 1968. Den historiska erfarenheten har dock visat att det inte är förenligt med konfliktens komplexitet att göra den väpnade kampen till en exklusiv strategi, och att dess effektivitet kräver att den integreras med politiska, folkliga, diplomatiska och mediala verktyg.
Studien behandlar också problemet med den väpnade kampens dominans över den palestinska politiska medvetenheten och dess omvandling i vissa skeden till en standard för fraktionernas legitimitet och effektivitet, vilket ledde till att militär och medieinflytande dominerade på bekostnad av långsiktiga strategiska genomförbarhetsstandarder. Å andra sidan belyser studien de nationella roller som Palestinska befrielseorganisationen har spelat i återuppbyggnaden av den nationella identiteten, enandet av det palestinska folket, uppbyggnaden av institutioner och ledarskapet i den politiska och diplomatiska kampen.
Studien analyserar de objektiva determinanter som styrde den palestinska väpnade kampens erfarenhet, främst den palestinska frågans geografiska och politiska särdrag, diasporan, avsaknaden av strategiskt djup och stabila baser, beroendet i varierande grad av den arabiska omgivningen, liksom obalansen i maktbalansen och den israeliska militära överlägsenheten. Den anser att denna särart kräver en självständig tolkning av den palestinska erfarenheten, utan att mekaniskt projicera modeller från andra befrielse­rörelser på den.
Studien granskar försöken att etablera baser för motståndet inom Palestina, från erfarenheterna i Gazaremsan 1970–1971, via erfarenheterna i område A under den andra intifadan, till erfarenheterna i Gazaremsan efter 2007. Den drar slutsatsen att militära framgångar, oavsett hur viktiga de är, inte i sig är tillräckliga för att uppnå nationella mål, såvida det inte finns ett politiskt och strategiskt ramverk som kan omvandla framgångar på fältet till hållbara politiska vinster.
Vid utvärderingen av erfarenhetens resultat avvisar studien de absoluta bedömningarna som beskriver den väpnade kampen som en fullständig framgång eller ett totalt misslyckande, och uppmanar till att den ska utvärderas utifrån vad den faktiskt har uppnått och de objektiva förhållanden under vilka den har bedrivits. Den bekräftar att den bidrog till att återföra den palestinska frågan till den regionala och internationella dagordningen, befästa den nationella identiteten, bidra till uppbyggnaden av den nationella enheten och de nationella institutionerna samt skydda det palestinska nationella projektet i olika skeden.
Studien drar slutsatsen att den väpnade kampen har spelat en central roll i den palestinska nationella rörelsens historia, men att den inte utgör hela den nationella strategin, utan snarare en av dess komponenter. Och att effektiviteten i det palestinska nationella projektet är kopplad till byggandet av en omfattande och enhetlig nationell strategi, baserad på flexibel integration mellan folkligt motstånd, väpnad kamp, politiskt, diplomatiskt, juridiskt och mediearbete, och på en kontinuerlig översyn av kampens verktyg i ljuset av maktbalansen och interna, regionala och internationella förändringar, på ett sätt som stärker förmågan att skydda palestinska nationella rättigheter och omvandla elementen av styrka och motstånd till konkreta politiska prestationer.