Var medvetna om att bakom varje nyhet eller rapport ni läser om bosättarnas terror utför den "judiska Ku Klux Klanen" dussintals andra attacker, skrämsel- och trakasseringshandlingar som inte når rubrikerna, medan armén attackerar och misshandlar palestinier i dussintals stadsdelar och vid vägspärrar för att skydda denna rasistiska organisation och göra det möjligt för den att utföra sitt uppdrag. Lägg detta på minnet: De attacker som verkar vara spontana utbrott av raseri och våld är inte det. Det är resultatet av systematisk och beräknad planering, med stöd av resurser och stöd. Dess slutgiltiga mål är att skapa ett land som är "rent" från palestinier – en fras som på tyska verkar alltför bekant. Det finns en direkt koppling mellan dessa attacker och de våldsamma beslagtagandena av palestiniernas marker och källor på 1990-talet och i början av 2000-talet. Det finns en logik som kopplar samman den likgiltighet som rådde då med den fatalism som råder idag, som om angriparna vore bibliska grässvärmar som inte kan hejdas eller stoppas. Fatalismen kan åtminstone tyda på att det fortfarande finns de som känner sig chockade. Andra verkar fascinerade av sina mäktiga "pionjärer" som driver ut palestinierna från deras land, de som påminner om förfäder som hyllas i vissa traditionella sionistiska berättelser.

Kom ihåg att bakom varje maskerad person som bär ett gevär och har en judisk bönesjal hängande från sina kläder, finns en social miljö som anser sig vara normal och respektabel: regionala och lokala råd, rabbiner, socialarbetare och synagogor. Denna varma omfamning tar sig uttryck i donationer, boskap, vattenförsörjning och logistiskt stöd. Detta gör det möjligt för hundratals "rötägg" att utföra sina attacker mot äldre, unga och barn, och sedan sprida sig över marken som har stulits från dess ägare eller bosätta sig i hem vars ägare har drivits ut. Glöm inte att bakom varje angripare, sabotör och fårstöld står poliser som inte brydde sig om att svara på nödsamtal, och soldater som rusade till platsen, inte för att skydda offren, utan för att gripa dem och attackera dem, och ibland för att döda dem. Bakom dem alla står ett helt rättssystem: åklagare och domare som inte visste, såg eller hörde, och som från början gav rättsligt skydd för bosättningsprojektet. Idag sitter de i sina hem, sörjer eller inte sörjer demokratin, trygga i statens judiska karaktär, sina barnbarn, sina befordringar och sina pensioner.

Låt mig också friska upp ert minne: Varje boskapsuppfödande samhälle som dessa "kosher"-mörkrets krafter lyckades fördriva hade i årtionden kämpat mot ett system av restriktioner och "lagliga" förbud som utformats av Israels på varandra följande regeringar för att hindra palestinierna från att leva ett värdigt liv. Det var civilförvaltningens tjänstemän, inspektörer och chefer som utfärdade rivnings- och konfiskeringsorder mot varje nytt tält eller husvagn som ställts upp av ett ungt par, varje renovering av en bostadsgrotta och varje försök att ansluta sig till vatten- och elnäten eller att installera solpaneler. Det var de själva som undertecknade böterna för transport av dricksvatten i tankar, användning av traktorer eller till och med boskapsskötsel. Dessa tidigare tjänstemän och ansvariga sitter idag hemma och beklagar eller inte beklagar demokratin, men de är stolta över sina barn som, enligt det populära israeliska uttrycket, utför en ”meningsfull och värdefull militärtjänst”, en tjänst som ofta mäts i antalet palestinier och libaneser som dödats under den.

För er information: WhatsApp-grupperna för "Hilltop Youth" är fulla av rop på hjälp och klagomål, och då och då cirkulerar namnen på några av deras medlemmar som har gripits av polisen, eller nyheter om en bosättning som har rivits för åttonde gången och kommer att återuppföras imorgon. Men bakom varje känt namn på en fånge finns det dussintals angripare och benbrytare vars ärenden avslutas under rubriken: "Ingen misstänkt hittades". Medan ni dricker öl, forskar om hur den globala uppvärmningen påverkar fjärilars färger, planerar en resa till Rom, väljer en vattenmelon på marknaden, visar upp ert kollektivkort eller håller tillbaka er ilska mot er chef, händer det ni inte vill veta redan, ögonblick för ögonblick. Även om de israeliska medierna bara ger det en begränsad täckning, och även om världen är upptagen med sina andra frågor, fortsätter Israel att förstöra Gaza. Eller, mer exakt, fortsätter att tränga in mer än två miljoner människor på ungefär en tredjedel av sektorns 365 kvadratkilometer stora yta, under förhållanden av överbeläggning och elände som nästan överstiger fantasins gränser.

Där vandrar de levande, som liknar de döda, bland högar av ansamlad avfall och avloppspölar på jakt efter vatten. De skadade förflyttar sig på kryckor eller med ett ben och väntar på livsmedelskuponger som kan hålla deras familjer vid liv. De bär sina barn till primitiva kliniker i hopp om att hitta botemedel mot insektsbett och råttbett. När de spelar musik, skriver poesi eller odlar mynta och bönor mellan tälten, åtföljs de av frånvaron av dussintals nära och kära som de har förlorat. Stund efter stund fortsätter de israeliska räderna att skörda fler liv. Låtsas vara förvånade: "Den judiska Ku Klux Klan" väntar på någon reaktion som gör det möjligt för dem att fortsätta sitt uppdrag; ett uppdrag som bygger på att döda ett stort antal palestinier på Västbanken och sedan tvinga de som blir kvar att fly till Jordanien, Syrien eller Libanon. Han är väl medveten om att palestinierna lever i ett tillstånd av rädsla, chock, ilska och hjälplöshet, och att deras splittrade ledare, som är upptagna med sin egen överlevnad, inte kan skydda dem. Hittills har inget land utfärdat den varning som författaren anser vara nödvändig för Israel: Stoppa dessa attacker omedelbart, eller ställ er inför total politisk, ekonomisk och vetenskaplig isolering. Han anser att denna extremistiska strömning väntar på det ögonblick då desperationen driver vissa palestinier, anhöriga till offren eller ungdomar som inte längre kan uthärda orättvisorna, att ta till vapen och hämnas. Då räcker det med en attack eller en incident för att den israeliska majoriteten ska bli en fullvärdig partner i det kollektiva hämndprojektet, under det välbekanta mottot: Vi har attackerats. Vi är offren.