När en partner blir en börda för sin motpart börjar paradoxen; att göra sig av med honom eller henne eller ändra villkoren för partnerskapet blir en nödvändighet innan relationen förvandlas till en ännu större förlust. Denna logik kan i stor utsträckning gälla för förhållandet mellan vissa europeiska regeringar och den israeliska regeringen, efter att ockupationen har börjat avslöja dessa regeringars skam inför deras folk.
Medan kriget mot Gaza fortsätter och de europeiska folkliga protesterna trappas upp, befinner sig dessa regeringar inför en tydlig motsättning mellan sina politiska förbindelser med Israel och sin retorik om mänskliga rättigheter och internationell rätt. Därför kan de senaste europeiska uttalandena och åtgärderna delvis förstås som en reaktion på påtryckningar från allmänheten och ett försök att mildra den politiska besvärligheten, och kanske som en förberedelse för att bli av med Netanyahu i det kommande valet, efter att hans närvaro har blivit alltmer kostsam för ett antal europeiska huvudstäder.
Men den viktigaste frågan är: Är problemet Netanyahu eller den israeliska strategin i sig?
Ockupationen är inte begränsad till de bosättningar som expanderar på Västbanken, och den palestinska frågan kan inte reduceras till de brott som begås i Gaza. Alla palestinier lever, i varierande grad och på olika sätt, under den israeliska ockupationen och kontrollen. Därför är det otillräckligt att vidta begränsade åtgärder mot bosättningarna i vissa områden, eller att utfärda fördömanden av det som sker i Gaza, om inte påtryckningarna inriktas på att ta itu med problemets kärna.
Den europeiska ståndpunkten, trots dess betydelse, rör sig fortfarande snarare inom ramen för krishantering än att sträva efter att förändra dess rötter. Sympati för offren, politiska fördömanden och partiella sanktioner är inte tillräckliga om de inte omvandlas till en integrerad politik som utövar påtryckningar för att få slut på ockupationen och garantera det palestinska folkets rättigheter.
Att byta ut Netanyahu kan vara ett krav från vissa europeiska regeringar eftersom han har blivit en politisk börda för dem, men hans avgång betyder inte nödvändigtvis en förändring av den israeliska strategin. Regeringar byts ut och namn ändras, medan den säkerhets- och politiska mentaliteten som ser försvagandet av den palestinska sidan och bevarandet av den israeliska överlägsenheten som grunden för statens säkerhet kvarstår.
Här ligger kärnan i problemet: Om den israeliska regeringens ansikte förändras men strategin förblir densamma, vad kommer då att förändras för palestinierna?
Vad som krävs på europeisk nivå är inte bara att byta ut Netanyahu, utan att förändra sättet att hantera Israel och den palestinska frågan, så att erkännandet av Israel inte förblir åtskilt från ansvaret att få slut på ockupationen och att ge det palestinska folket rättvisa.
Att avsätta Netanyahu kan lindra besväret för vissa europeiska regeringar, men det kommer inte att få slut på konflikten. Eftersom problemet inte ligger hos en person, utan i ett politiskt och säkerhetssystem som fortfarande anser att den fortsatta israeliska övermakten och försvagningen av den palestinska sidan är vägen för att garantera Israels överlevnad och säkerhet.