Inifrån fördrivningstälten och förläggningscentren slutar inte människor att ställa en fråga som upprepas varje dag: Var är teknokratkommittén som sades ta över förvaltningen av Gazaremsan, börja ta itu med den humanitära situationen och tjänstesituationen, och bana väg för hjälp, återuppbyggnad och återgång till livet i de återstående städerna och lägren?
Frågan handlar inte längre om politiska detaljer eller administrativa meningsskiljaktigheter som ligger långt ifrån människors bekymmer, utan har snarare blivit en daglig fråga som påverkar bröd, vatten, medicin, tält, skolor och sjukhus, och uttrycker ett växande tillstånd av förvirring och frustration. Den fördrivna personen, som har utmattats av år av krig och förlorat sitt hem och sin försörjningskälla, vill inte höra fler uppskjutna löften, utan väntar på en ansvarig palestinsk myndighet som han kan se framför sig, kommunicera med och veta vart han ska vända sig om han behöver behandling, skydd, hjälp eller ett officiellt dokument.
Nästan alla palestinier välkomnade bildandet av kommittén och såg det som en möjlighet att övervinna tillståndet av tomrum och oro. Krafter, fraktioner och samhällsinstitutioner uttryckte sin vilja att samarbeta positivt med den, underlätta överföringen av ansvar till den och stödja den i utförandet av dess uppgifter. Den presenterades också som en partipolitiskt obunden palestinsk övergångskommitté som skulle ansvara för den dagliga förvaltningen, övervaka tjänster och bistånd samt bidra till att inleda återuppbyggnadsprocessen.
Den nationella myndigheten för palestinsk motståndskraft och enhet (Samoud) var en av de parter som välsignade bildandet av kommittén sedan den tillkännagavs, välkomnade dess ankomst till Gazaremsan och uttryckte sin vilja att samarbeta med den och stödja dess nationella och humanitära insatser. Men detta ankomst har låtit vänta på sig, medan människors lidande förvärras och frustrationen på gatan växer. Därför lägger vi i den nationella organisationen "Samoud" våra röster till vårt folks röster i fördrivningstälten och skyddscentren, och vi delar deras legitima fråga om orsakerna till denna frånvaro och försening.
Bildandet av kommittén under ledning av Dr. Ali Shaath tillkännagavs i januari 2026, men dess medlemmar förblev utanför Gazaremsan, även om behovet av dem ökar dag för dag. Rapporter tyder på att israeliska hinder och förbud mot kommitténs medlemmar att resa in i Gaza är en av de främsta orsakerna till störningen av dess arbete, medan frågorna om säkerhet, vapen och övergångsarrangemang fortfarande är föremål för politiska, regionala och internationella spänningar. Kommittén har fortsatt att bedriva sin verksamhet från Kairo utan att kunna fullgöra sitt faktiska ansvar på plats.
Att känna till några av orsakerna till störningen är dock inte tillräckligt. Folk vill ha ett tydligt och uppriktigt uttalande: Vem hindrar kommittén från att komma in? Vem bär ansvaret för de upprepade uppskjutningarna? Vilken är den förväntade tidsplanen för dess ankomst? Har kommittén verkligen de befogenheter och resurser som krävs, eller kommer den att komma in i Gaza tyngd av begränsningar och villkor, oförmögen att tillgodose befolkningens mest grundläggande behov?
I komplexa politiska beräkningar kan kommittén bara vara ett övergångsorgan med begränsade befogenheter, och den kanske inte har en trollstav som kan återuppbygga Gaza över en natt. Och i vissa skeptikers ögon kan den vara ett halmstrå som en drunknande griper efter. Men för många fördrivna i tälten är den mycket mer än så; den är mer än en "sista utväg", och den sista tillflykten för att stärka motståndskraften hos invånarna i lägren och förläggningarna, och för att återuppliva hoppet om en palestinsk förvaltning som kan ordna deras angelägenheter efter år av kaos och förstörelse.
De fördrivna väntar inte på en regering med officiella protokoll och konvojer, utan på en kommitté som går ut på fältet, inspekterar tälten, räknar drabbade familjer, prioriterar boende, återstartar institutioner och anläggningar och utarbetar en tydlig plan för att ta bort spillror och reparera vatten-, el- och avloppsnät. De vill ha en transparent förvaltning som informerar dem om vad den kan och inte kan göra, som bevarar deras värdighet, förhindrar kaos och nepotism och säkerställer att hjälpen når dem som har rätt till den.
Det är det palestinska folkets rätt att fråga kommittémedlemmarna själva: Varför kommunicerar ni inte regelbundet med folket? Och varför publiceras inte en detaljerad plan som fastställer prioriteringarna för de första hundra dagarna? Vad är er vision för förvaltningen av kommuner, sjukhus, skolor och gränsövergångar? Hur kommer ni att hantera de befintliga anställda i institutionerna? Vilka garantier finns för att förhindra att kommittén förvandlas till en formell titel som täcker den fortsatta blockaden och stör återuppbyggnaden?
Mäklare och internationella sponsorer är också skyldiga att ge lika tydliga svar. Om kommittén är en del av överenskommelserna om att stoppa kriget och arrangemangen för övergångsperioden, undergräver det faktum att dess ankomst förhindras trovärdigheten hos alla dessa överenskommelser. Israels förhalning får inte accepteras, och det får inte tillåtas att humanitära frågor omvandlas till medel för politisk och säkerhetsmässig utpressning. Kommittén kan inte utföra sina uppgifter utanför Gaza, och förtroende för den kan inte byggas genom uttalanden och möten som är långt borta från människors lidande.
Å andra sidan har de palestinska krafterna ett nationellt ansvar för att undanröja eventuella interna hinder och prioritera allmänintresset framför partipolitiska överväganden. Det som krävs är en ordnad övergång av ansvaret, som bevarar institutionerna och förhindrar maktvakuum och kaos, säkerställer kontinuiteten i tjänsterna och öppnar vägen för palestinska kompetenser att arbeta utan utestängning, hämnd och maktkamp.
Kommitténs fortsatta frånvaro lämnar inte bara ett administrativt tomrum, utan skingrar också det som återstår av folkets förtroende för politiska löften. Varje dag av försening innebär mer lidande i tälten, störning av återuppbyggnaden och förlorade möjligheter att rädda sjuka, studenter och familjer som har förlorat allt.
Därför vädjar vi till det internationella samfundet, medlar- och garantiländerna, FN samt humanitära och människorättsinstitutioner att utöva allvarliga och effektiva påtryckningar för att påskynda kommitténs inträde i Gazaremsan, göra det möjligt för den att ta sitt nationella och humanitära ansvar och tillhandahålla de befogenheter, resurser och garantier som krävs för dess framgång. Vi kräver också att de parter som hindrar dess tillträde tydligt ska avslöjas, och att man inte tillåter att ödet för mer än två miljoner palestinier hålls som gisslan av förhalning och politiska stridigheter.
Folket i Gaza har väntat länge, och det är inte längre acceptabelt att de ska förbli fångar under vaga rubriker och oklara tidsramar. Vad som krävs idag är att hela sanningen ska offentliggöras, att en bindande tidsplan för kommitténs inträde ska fastställas och att den ska ges möjlighet att inleda sitt arbete från insidan av Gazaremsan och bland de människor som den bildades för att tjäna.
Människorna på Gazas gator kräver inte det omöjliga; de söker ett ärligt svar som förklarar denna långa frånvaro, och en ansvarig palestinsk myndighet som börjar arbeta bland rasmassorna och tälten. Frågan kommer att fortsätta att upprepas på de fördrivnas läppar tills svaret verkligen kommer, inte med uttalanden: Var är teknokratkommittén, och varför all denna frånvaro?!