Politiska och säkerhetsmässiga trådar samlas för att ställa Netanyahu inför det farligaste valet i hans långa historia. Konflikten är inte längre begränsad till misslyckanden på fältet, utan har utvidgats till att beröra själva grunden för ledarskapsförmågan, efter att frågan om att ignorera varningar och misstankar kring hans kansli har blivit det mest effektiva vapnet i händerna på hans motståndare för att bryta upp hans stabila väljarbas.  

Den som betraktar den frenetiska politiska rörelsen och medierörelsen i Israel idag inser att striden inte längre bara handlar om att hantera de öppna militära fronterna, utan har i större utsträckning övergått till en skadlig kamp för att formulera den "slutliga berättelsen" om en av de mest inflytelserika och kontroversiella politiska rollerna i Israels historia. Mellan skarpa anklagelser om grov vårdslöshet och misstankar som berör maktens inre krets sammanflätas trådarna för att ställa en fråga som nu ställs med en aldrig tidigare skådad allvarlighetsgrad: Har Benjamin Netanyahus era nått sitt oundvikliga slut?  

Under årtionden har Netanyahu lyckats presentera sig för den israeliska allmänheten som den ende "säkerhetsmästaren" som kan läsa de regionala kartorna och avvärja strategiska hot. Efter chocken den 7 oktober arbetade hans politiska maskin hårt för att etablera påståendet att det som hände bara var ett rent underrättelse- och fältmisslyckande, vars ansvar låg hos de höga militära befälhavarna som "misslyckades med att väcka honom" natten till attacken. Men en rad rapporter och läckor om proaktiva varningar på hög nivå – som han personligen informerades om dagar före slaget – kom för att döda ursprunget till denna berättelse. Debatten förvandlades från militär försummelse under avgörande gryningstimmar till en anklagelse om medveten politik baserad på att ignorera varningar och dölja dem för försvars- och underrättelsenivåer, vilket i hans motståndares ögon förvandlar frågan från ett enkelt misslyckande till verkställande politisk försummelse av avgörande dimensioner.  

Å andra sidan stod Netanyahu inte passiv inför denna tilltagande attack, utan skyndade sig att kategoriskt förneka allt som riktades mot honom och instruerade sin advokat att väcka talan mot tidningen Haaretz. I ett intensivt officiellt svar bekräftade Netanyahu att det inte förekommit några telefonsamtal med den emiratiska presidenten från den 1 september till den 7 oktober 2023, och påpekade att hans kanslipersonal, det nationella säkerhetsrådet och den militära sekreteraren noggrant hade granskat de officiella handlingarna och dagböckerna och inte hittat några spår av ett sådant samtal. Han betonade också att hans kontakter med den emiratiska presidenten sker från hans kontor i Jerusalem och i närvaro av en representant från ambassaden som bär en krypterad telefon, i ett försök att demontera berättelsen om tidig varning från dess procedurmässiga och logistiska grund.  

Svaret slutade inte med det processuella förnekandet, utan Likud-partiet intensifierade sin attack med ett starkt formulerat uttalande där de gick från att förneka innehållet i rapporten till att anklaga palestinska och israeliska parter för att ha blandat sig i valet i samarbete med utländska parter, och krävde att en brottsutredning skulle inledas. Partiet hävdade att den palestinske ledaren Muhammad Dahlan stod bakom dessa "

 falska nyheter " för att störta högerregeringen och ta kontroll över Gaza genom att bana väg för en "svag vänsterregering" som inkluderar Eisenkot, Golan, Lieberman och de arabiska partierna, utan att tillhandahålla dokument som bevisar denna koppling.

Inför denna exponering utkämpade Netanyahu en offensiv defensiv kamp där han anklagade ledarna för säkerhetsetablissemanget och oppositionen från mitten och höger om försummelse och passivitet, och gick till och med så långt som att antyda att det fanns misstankar om förräderi och introducerade begreppet "intern konspiration". Å andra sidan tvekar inte oppositionen, både grå och politisk, att återuppliva mekanismerna för "psykologisk projektion" för att förklara detta beteende. De anser att Netanyahu klandrar andra för samma brister som finns inom hans eget kansli. Insistensen på att stämpla de militära ledarna med konspiration eller passivitet kan tydligt läsas i hans motståndares litteratur och berättelser som en del av en flyktframåt-taktik som syftar till att omforma allmänhetens kollektiva medvetande och avlägsna misstanken om politiskt misslyckande från pyramidens topp.  

Netanyahus kris är inte längre begränsad till krigets resultat och dess konsekvenser på fältet, utan har spridit sig till själva kärnan i det verkställande beslutscentrumet, eller vad som kallas "akvariet" (premiärministerns kansli). Utredningar och läckor kopplade till misstankar om underrättelseintrång eller olaglig hantering av känsliga handlingar och uppgifter för att tjäna utländska mediala och politiska intressen utgör ett allvarligt slag mot etik inom statsförvaltningen. Denna strukturella spricka stöder oppositionens tes om att personlig politisk överlevnad har kommit att gå före kraven på nationell säkerhet, och att skyddet av följe och assistenter har blivit ett villkor för att dominobrickorna inte ska falla inom den verkställande makten.  

Alla dessa trådar sammanflätas och leder fram till det kommande valet. Oppositionen vet att den hårda ideologiska högern kanske inte lätt ger vika från sin position, men den satsar på att uppgifterna om de "glömda varningarna" och de stormiga misstankarna på premiärministerns kansli utgör den främsta hävstången för att bryta igenom "center-höger"-blocket och de tveksamma väljarna. Det ökande kravet på att inrätta en officiell utredningskommission med rättslig tyngd innebär helt klart att man sätter stopp för möjligheterna till manövrering. Den israeliska allmänheten, som har chockats av det strukturella misslyckandet, börjar nu på allvar ifrågasätta om den kan fortsätta att ge sitt förtroende åt ett system som har blivit omslutet av misstankar om försumlighet och mörkläggning.  

Tidpunkten för publiceringen av detta kapitel i tidningen Haaretz kan inte skiljas från den tidsmässiga utformningen av den intensiva valkampanjen. Att publicera artikeln som en del av en hel bok och några veckor innan valurnorna öppnas är inget annat än en noggrant utarbetad plan för att skapa en avgörande "chock i den allmänna opinionen". Att omvandla anklagelserna från flyktiga politiska dispyter till ett tryckt historiskt och fältdokument syftar tydligt till att få denna berättelse att dominera i media, och att tvinga in frågan om "misslyckande och bortglömda varningar" på väljarnas agenda, för att säkerställa att Netanyahu förblir i defensiv position, och göra det svårt för honom att styra kampanjen mot andra frågor som han föredrar att ta itu med.  

Mellan den ohämmade viljan till politisk överlevnad och utnyttjandet av alla kryphål i partisystemet, och mellan ackumuleringen av bevis och motläckor som berövar Netanyahu hans säkerhetspolitiska arv, verkar den politiska kartan stå inför ett avgörande ögonblick. Det som den nuvarande debatten bevittnar är inte bara en flyktig valkampanj, utan snarare den sista födseln av en ledarskapsberättelse som har pågått i årtionden, och som idag står inför det verkliga överlevnadstestet inför valurnorna och de förväntade undersökningskommittéerna.  

Utvecklingen i den pågående konflikten visar att Netanyahu använder sina sista kort mot en växande grupp som ser honom som en säkerhetsmässig och politisk börda. Oavsett om han lyckas rida ut stormen eller snubblar inför valurnorna, bekräftar den pågående striden att maktbalansen i Israel har gått in i en fas av radikal förändring, där saker och ting aldrig kommer att bli som förr.