I ett av de farligaste skedena i den palestinska frågans historia, det nuvarande skedet där förintelsekriget, fördrivningen, koloniseringen, annekteringen och bosättarnas terrorism korsar varandra och ökar, och där projekten för separation, förmyndarskap, befolkningshantering, splittring, brist på enhet, enskildhet och kontroll över det palestinska beslutet ökar, är återuppbyggnaden av det palestinska politiska systemet och förnyelsen av dess legitimitet inte längre en uppskjuten fråga eller en politisk lyx, utan har snarare blivit en brådskande nationell nödvändighet som är direkt kopplad till det palestinska folkets förmåga att skydda sin nationella enhet, bevara sitt nationella befrielseprojekt och konfrontera försök att påtvinga nya politiska fakta på marken. Konfrontationen med ockupationen och dess projekt kräver inte bara en tydlig politisk ståndpunkt, utan även ett palestinskt politiskt system som bygger på en förnyad folklig legitimitet, vars befrielsekamp leds av nationella institutioner som kan företräda palestiniernas vilja i hemlandet och i diasporan, och ett demokratiskt liv som återförenar samhället med dess institutioner och beslut.

Men den fråga som bör gå före alla andra är inte bara: Behöver vi bygga upp det politiska systemet på nytt? Snarare, hur bygger vi om det? Och vem ger dess institutioner legitimitet? Vilka mekanismer garanterar att representationen är ett verkligt uttryck för den palestinska folkets vilja i hemlandet och i diasporan? (Vem företräder det palestinska folket? Och hur skapas legitimitet? Och vem har rätt att välja sina företrädare?) Det mest uppenbara svaret och den obestridliga sanningen är att fria och demokratiska val är det naturliga och mest legitima sättet att återuppbygga institutioner och förnya legitimitet, och att eventuella alternativ till dem bör förbli exceptionella och tillfälliga, och inte användas som ett permanent alternativ till folkets rätt att välja sina representanter.

Den palestinska erfarenheten under de senaste åren har visat att de politiska institutionernas fortsatta existens utan regelbunden demokratisk förnyelse har försvagat förtroendet för dem, vidgat klyftan mellan folket och beslutscentra, och gjort det möjligt för inflytelsescenter och fraktions- och geografiska intressen att spela en större roll än folkviljan. Kompassen har avvikit i riktning mot subjektiva frågor, bort från det nationella intresset, utöver begränsningen av de allmänna friheterna och intrånget i det civila samhällets institutioners roll, för att inte tala om spridningen av korruption, bristen på ansvarsskyldighet och ansvarstagande, och lagens frånvaro. Därför kan återuppbyggnaden av det politiska systemet inte baseras enbart på omfördelning av positioner eller omstrukturering av befintliga institutioner, utan måste snarare utgå från att återupprätta folkets anseende som källa till legitimitet och innehavare av den inneboende rätten att välja sina företrädare och bestämma riktningen för sina nationella institutioner. Valen är inte bara en teknisk procedur för att välja ledamöter till råden, utan en politisk och samhällelig process som återupprättar legitimiteten, förnyar relationen mellan medborgaren och institutionen och ger det politiska systemet förmågan att representera de förändringar som det palestinska samhället har genomgått under de senaste åren. Därför bör val inte bara vara ett sätt att reproducera den tidigare verkligheten eller rotera samma ansikten, utan en verklig möjlighet till förändring och förnyelse och att introducera nya generationer av unga människor, kvinnor, kompetenser och nationella krafter i det politiska livet. Viktigare än det är att ändra tillvägagångssätt och korrigera kursen.

Frågan om att återuppbygga det Palestinska nationella rådet är av exceptionell betydelse. Det nationella rådet är inte bara en institution som tillhör palestinierna på Västbanken eller i Gazaremsan, utan det är den parlamentariska och politiska ramen som ska företräda det palestinska folket i hemlandet och i diasporan, och det är en av de viktigaste komponenterna i Palestinska befrielseorganisationen och dess övergripande nationella institutioner. Därför reducerar behandlingen av det nationella rådet som enbart ett tillfälligt administrativt eller politiskt alternativ till det lagstiftande rådet dess historiska och nationella funktion. Det som krävs är att återställa nationella rådets anseende som en inkluderande representativ institution och återansluta palestinier på olika platser till sina nationella institutioner, på ett sätt som stärker det palestinska folkets politiska enhet och bevarar befrielseorganisationen som den inkluderande nationella ramen.

Grunden för bildandet av det nationella rådet måste vara fria, direkta och demokratiska val när omständigheterna tillåter det. Detta är det mest uppenbara sättet att förnya dess legitimitet och återställa förtroendet för det, men den palestinska verkligheten och komplexiteten i att miljontals palestinier befinner sig i olika länder, samt skillnaderna i lagar och politiska förhållanden i värdländerna, kan göra det mycket svårt eller i vissa fall omöjligt att hålla direkta och omfattande val överallt där det palestinska folket finns. Här bör det faktum att val inte kan hållas i vissa områden inte bli en ursäkt för att förhindra återuppbyggnaden av det nationella rådet, och det bör inte heller bli en förevändning för att införa en på förhand fastställd representation. När objektiva omständigheter hindrar direkta val är det mest legitima alternativet ett brett och öppet nationellt samförstånd, inte utnämningar uppifrån, fraktionell maktfördelning eller på förhand fastställda resultat. Det nödvändiga nationella samförståndet innebär inte att en begränsad grupp politiska krafter enas om fördelningen av platser, utan snarare en deltagandeprocess som inkluderar krafter, fraktioner, institutioner, förbund, diasporor, kompetenta personer, nationella personligheter och relevanta delar av det palestinska samhället. I den meningen kan tillfälliga och transparenta samförståndsmekanismer byggas upp, baserade på tydliga kriterier för representation, som tar hänsyn till politisk, geografisk och social mångfald och säkerställer ett verkligt deltagande av palestinier i diasporan, tills direkta val blir möjliga. När det gäller de så kallade "valkretsarna" bör de inte förvandlas till en beteckning som används för att ge en demokratisk karaktär till mekanismer som inte uppfyller villkoren för verklig representation.

Den kanske viktigaste frågan om valkollegiet är: Vem valde dess medlemmar? Vem representerar de? Vilka kriterier användes för att välja dem? Representerar de verkligen det palestinska samfundet eller representerar de en specifik politisk eller organisatorisk enhet? Dessa är grundläggande frågor eftersom valkollegiets legitimitet inte kommer från dess namn, utan från hur det bildas, bredden på dess deltagarbas, öppenheten i dess kriterier, dess medlemmars oberoende och dess förmåga att representera de olika palestinska grupperna. Under årtionden har föreningar, fackföreningar, institutioner, samfund, kulturella och sociala ramverk, personligheter, kompetenser och nationella krafter vuxit fram i den palestinska diasporan. Dessa komponenter får inte behandlas som enbart verktyg för genomförande som tillhör någon politisk enhet. Att återuppbygga det palestinska politiska systemet kräver ett erkännande av att det palestinska samhället är mer mångfaldigt och omfattande än fraktionerna, och att befrielseorganisationen måste återspegla denna mångfald snarare än reducera den. Därför bör varje formel för omstrukturering av det nationella rådet baseras på pluralism, lika möjligheter, verklig representation och oberoende, och bör avvika från kvotlogiken som gör den nationella institutionen till en återspegling av de organisatoriska maktbalanserna snarare än ett uttryck för det palestinska samhället. Verklig förnyelse uppnås inte bara genom att ändra namn, utan genom att ändra de kriterier som ger upphov till politisk representation.

Det grundläggande problemet som det palestinska politiska systemet står inför idag är att långvariga avbrott i valen, fortsatta utnämningsmekanismer, överdrivna maktpositioner och svagt folkligt deltagande alla har bidragit till att fördjupa legitimitetskrisen.

Därför kan krisen inte lösas med samma verktyg som bidrog till att skapa den. Vi kan inte säga att vi vill förnya institutionerna och sedan använda slutna mekanismer för att återskapa samma institutioner. Vi kan inte tala om nationell enighet medan maktfördelning fortsätter att avgöra vem som representerar folket. Vi kan inte lyfta demokratins fana när resultaten är kända innan valprocessen börjar. Verklig förnyelse börjar när folkviljan blir den primära referenspunkten för att skapa legitimitet.

Den ekvation som det palestinska politiska systemet behöver idag kan sammanfattas i tre regler: val när det är möjligt, nationell konsensus när val inte är möjliga och alltid återgång till val när de blir möjliga. Denna ekvation förhindrar två motstridiga saker: för det första förhindrar den att återuppbyggnaden av institutionerna stoppas under förevändning att det är svårt att hålla val, och för det andra förhindrar den att svårigheten att hålla val används för att motivera permanenta utnämningar. När det gäller Nationalrådet bör en tydlig nationell färdplan antas, som börjar med att fastställa platser och möjligheter för direkta val och identifiera de områden där detta inte är möjligt. Därefter bör transparenta och tillfälliga samförståndsmekanismer inrättas i dessa områden, med det slutliga målet att nå en övergripande valformel som gör det möjligt för palestinierna att välja sina representanter var de än befinner sig. Detta kräver också nationell enighet om kriterier för medlemskap och representation, tillsynsmekanismer och begränsningar av tillsynsorganens befogenheter, för att förhindra att processen förvandlas till ett verktyg i händerna på någon fraktion eller officiell enhet.

Mot bakgrund av ockupationen, bosättningarna, begränsningarna av rörelsefriheten, fördrivningen och försöken att omforma den palestinska verkligheten kan valen för vissa framstå som en sekundär intern fråga inför de stora utmaningarna, men det motsatta är sant. Det palestinska folkets förmåga att utöva sin rätt att välja sina företrädare och förnya sina institutioner är i sig en del av dess politiska och nationella kamp. Ockupationen hotar inte bara landet, utan strävar också efter att försvaga det palestinska folkets enighet, upplösa dess politiska representation och införa olika former av befolkningskontroll, förmyndarskap och segregering. Mot bakgrund av detta blir återuppbyggnaden av palestinska institutioner med folklig legitimitet, som kan representera palestinierna i hemlandet och i diasporan, en nödvändighet för nationell motståndskraft. Därför måste frågan om val och förnyelse av nationella institutioner stå i centrum för den palestinska politiska och diplomatiska mobiliseringen, och det internationella samfundet måste uppmanas att ta sitt ansvar för det palestinska folkets rätt att utöva sina politiska och demokratiska rättigheter, och inte behandla valen som enbart en intern procedurfråga.

I slutändan behöver Palestina inte formella val som reproducerar den rådande verkligheten, och det behöver inte heller slutna överenskommelser mellan eliter och politiska krafter. Det behöver en omfattande nationell demokratisk process som återför folket till hjärtat av det politiska systemet. Palestina är större än fraktionerna, och PLO är större än någon ledning eller organisation, och legitimitet är större än personer, positioner och ämbeten. Det nationella rådet, som det palestinska folkets parlament i hemlandet och i diasporan, måste vara en återspegling av denna inkluderande mening, inte bara ett utrymme för att dela upp platser. Vägen till detta är tydlig: fria val när det är möjligt, en bred och öppen nationell konsensus när val inte är möjliga, och en kontinuerlig förnyelse av legitimiteten när omständigheterna tillåter det.

Ett starkt palestinskt politiskt system kan inte byggas utan ett närvarande folk, legitimitet kan inte förnyas utan demokrati, och nationell enhet kan inte skyddas utan institutioner som representerar alla. Det är dags att gå från att hantera legitimitetskrisen till att återskapa legitimiteten, från att omfördela positioner till att återuppbygga det politiska systemet, och från att fraktionerna representerar folket till att folket representerar sig självt. Institutioner som fruktar folkets vilja försvagas, medan institutioner som hämtar sin styrka från folket förnyas och består. I detta historiska ögonblick är kanske det viktigaste nationella beslutet att återföra det palestinska folket till dess naturliga plats: källan till legitimitet, beslutsfattaren och en nyckelpartner i byggandet av dess nationella institutioner och fastställandet av dess framtid.