I nästan 15 månader har Iran varit inblandat i ett asymmetriskt aggressivt krig som påtvingats landet av USA. Med tanke på obalansen mellan vad USA och Iran har i form av övergripande maktfaktorer, som avgörande lutar åt den förstnämndas fördel, anser många att resultatet av denna konfrontation redan är avgjort, och därför har Iran inget annat val än att ge upp och ge efter för alla amerikanska krav.

Det räcker med att göra en snabb jämförelse mellan den amerikanska militärbudgeten för innevarande år (2026), som uppgår till cirka 900 miljarder dollar, och den iranska, som är mindre än 10 miljarder dollar, för att se hur stor klyftan är mellan dem. Det bör dock noteras att de konflikter som uppstår mellan stater inte bara beror på omfattningen av de olika typerna av maktelement som de inblandade parterna har, hårda, mjuka och intelligenta, utan också på många andra faktorer, synliga och osynliga, vilket förklarar Irans uthållighet i detta asymmetriska krig, som kan sluta med resultat som inte överensstämmer med maktklyftan.

USA hävdar att dess konflikt med Iran beror på det senares beslutsamhet att tillverka kärnvapen, vilket är ett felaktigt påstående av flera skäl, varav de viktigaste är:

1- Irans kärnenergiprogram inleddes under shahens regeringstid och med hjälp av USA.

2- Att detta program helt försummades under de tio åren som följde på revolutionen, och den nuvarande regimen började inte fundera på att återuppliva det förrän efter krigets slut med Irak.

3- Konflikten mellan Iran och USA började omedelbart efter den islamiska revolutionens utbrott, och av skäl som har att göra med dess ledares rädsla för att USA skulle försöka kväva den på samma sätt som man kvävde Mosaddeq-revolutionen, som bröt ut i början av andra hälften av förra århundradet.

En noggrann granskning av den väg som de iransk-amerikanska relationerna har följt sedan den iranska revolutionens utbrott visar tydligt att USA inte kände sig bekvämt vare sig med den regim som revolutionen gav upphov till eller med den politik som den förde på inrikes- och utrikesnivå. Detta förklarar USA:s ständiga strävan att försvaga den iranska regimen eller tvinga den att ändra sin politik, och kanske att störta den och göra sig av med den en gång för alla. Samtidigt förklarar det varför denna regim antog en försvarsstrategi som syftade till att konsolidera de folkliga baser som den bygger på hemma och utöka sitt inflytande utomlands. Detta innebär att båda parter, USA och Iran, omedelbart efter den iranska revolutionens framgång insåg att konflikten mellan dem hade blivit oundviklig, och därför hade de inget annat val än att hantera den på det sätt som var och en ansåg lämpligt för att uppnå de mål de eftersträvade. Många faktorer, lokala, regionala och internationella, bidrog till att konflikten gradvis trappades upp tills den nådde stadiet av väpnad konfrontation och fullskalig konfrontation.

Några dagar efter den islamiska revolutionens framgång i Iran, och på grund av den nya iranska regimens rädsla för att de amerikanska säkerhetstjänsterna skulle konspirera för att återinföra den flyende shahen till makten, stormade studenter den amerikanska ambassaden i Teheran och höll dess personal som gisslan i 444 dagar.

Eftersom president Carter försökte få tillbaka dem med våld och misslyckades, vilket ledde till hans nederlag i följande presidentval, antog efterföljande amerikanska administrationer en strategi för att hantera konflikten med Iran som byggde på två pelare: att undvika att nå en situation som krävde en direkt konfrontation med Iran, och att involvera regionala allierade för att utföra vissa uppgifter på dess vägnar. Detta förklarar den roll som USA spelade för att locka Irak att inleda krig mot Iran ett år efter revolutionens utbrott, och för att uppmuntra de arabiska Gulfstaterna att ge ekonomiskt och militärt stöd till Irak, samt att se till att kriget hölls igång så länge som möjligt, i hopp om att försvaga båda parter.

I detta sammanhang är det anmärkningsvärt att Iran, i sin hantering av konflikten med USA, har tillämpat en strategi som inte skiljer sig mycket från den amerikanska, vare sig när det gäller att undvika en direkt konfrontation mellan dem eller att involvera regionala proxyaktörer i konflikten. Detta förklarar Irans intensiva strävan efter allierade i arabvärlden, särskilt i Syrien, Libanon, Irak och Palestina, och dess ständiga ansträngningar att stärka sina band med dem. Detta ledde till bildandet av "motståndsaxeln", som Iran själv ledde, och utnyttjade stora händelser som skakade arabvärlden, varav de viktigaste var: Sadats undertecknande av ett separat fredsavtal med "Israel" 1979, Saddam Husseins invasion, ockupation och annektering av Kuwait 1990, och utbrottet av "arabiska vårens revolutioner", vars första gnista tändes i slutet av 2010. De resulterande interaktionerna banade väg för Madridfredskonferensen och undertecknandet av Oslo- och Wadi Araba-avtalen, följt av "Abrahamavtalen" vid ett senare skede.

Därför verkade den arabiska världen vara på väg att delas upp i två motstridiga läger, varav det ena inkluderade officiella regimer som försökte alliera sig med USA och normalisera relationerna med "Israel", och det andra inkluderade icke-statliga aktörer som krävde att man skulle konfrontera de sionistisk-amerikanska hegemoni-projekten i regionen. I skenet av denna polarisering bröt "Al-Aqsa-floden" ut, vilket var en vändpunkt i regionen och vände upp och ner på alla beräkningar.

Strategin att undvika att hamna i en direkt militär konfrontation skulle ha kunnat hålla och fortsätta, om det inte hade varit för två huvudfaktorer. Den första är Trumps framträdande på den amerikanska politiska scenen, och den andra är Netanyahus beslutsamhet att utnyttja det som hände under "Al-Aqsa-flooden" för att eliminera "motståndsaxeln" som en förberedelse för upprättandet av "Stor-Israel".

Under Trumps första mandatperiod lyckades Netanyahu övertyga honom att dra sig ur 2015 års avtal och införa maximala sanktioner mot Iran. Under sin andra mandatperiod, som började 15 månader efter "Al-Aqsa-floden", lyckades Netanyahu övertyga honom att delta med "Israel" i att starta två krig mot Iran, det första som syftade till att förstöra dess kärnvapenprogram (11-dagarskriget), medan det andra syftade till att störta dess politiska regim och eventuellt fragmentera den iranska staten i sig (39-dagarskriget). Eftersom vinden inte blåste i deras riktning, hamnade både Trump och Netanyahu i en återvändsgränd som ingen av dem kanske någonsin kommer att kunna ta sig ur.

Det är sant att Irans kärnenergiprogram har skadats, men landet har fortfarande alla sina kärnenergikort på bordet. Det är också sant att dess politiska regim har förlorat de flesta av sina politiska och militära ledare, men den har stått fast och inte fallit, och har till och med kunnat hålla i ytterligare förhandlingskort och har hamnat i en position som gör att den kan hantera konflikten på ett mer jämlikt sätt gentemot USA, och det är inte ens uteslutet att den i slutändan kommer att tillfoga USA ett strategiskt nederlag.

Det är anmärkningsvärt här att "Israel", den främsta anstiftaren till den militära konfrontationen med Iran, uteslöts från att delta i hanteringen av konflikten i dess nuvarande utvecklingsstadium, inte bara i dess militära del, där det förhindrades att delta i någon av de striderna som bröt ut efter "39-dagarskriget", utan också i dess politiska del, där det uteslöts från att delta i de förhandlingar som ledde till undertecknandet av "samförståndsavtalet", och det förekom inte ens någon föregående samråd eller samordning med det. Detta betyder dock inte att Israel kommer att nekas att delta i framtida omgångar som Trump kan komma att tvingas ta risken att delta i, och det betyder inte heller att Israel har förlorat sitt inflytande över förhandlingsprocessen. Det är troligt att Israel kommer att bjudas in att delta i striderna om förhandlingarna skulle köra fast, och det är möjligt att landet redan har spelat en viktig roll i att omintetgöra "samförståndsavtalet", vilket det inte tvekade att offentligt motsätta sig.

Trump hävdar att han kontrollerar Hormuzsundet, som har blivit öppet för sjöfart, och att tankfartyg passerar genom det dagligen med miljontals fat olja. Oljemarknaden motsäger dock dessa påståenden genom de successiva prisökningarna, eftersom priset per fat vid skrivandet av dessa rader har nått cirka 100 dollar.

Netanyahu har nyligen uppgett att kriget mot Iran ännu inte är avgjort, att "Israel" kan föra det på egen hand och återuppta striderna om det behövs, att störtandet av den iranska regimen fortfarande är inom räckhåll och att "Israel" kommer att fortsätta att sträva efter att uppnå detta mål. Men slagfälten på de olika fronterna motsäger dessa uttalanden, som verkar utformade för valändamål. Trots de militära framgångar som den israeliska "armén" har uppnått på flera fronter, har Netanyahu misslyckats med att omvandla dem till konkreta politiska vinster. Hittills har han inte lyckats avväpna Hamas, Islamiska jihad eller Hizbollah, och ingen av motståndsrörelsens män på de olika fronterna har gett upp.

Inför hundratals hangarfartyg, jagare, ubåtar och olika typer av tunga örlogsfartyg utrustade med de senaste och dyraste typerna av ammunition, som USA har mobiliserat för att föra ett aggressivt krig mot ett land som ligger minst tiotusen kilometer från dess kuster, har Iran lyckats uppfinna, tillverka, utveckla och skydda olika typer av billiga missiler och drönare. Detta var den mest avgörande faktorn, inte bara för att göra det möjligt för Iran att kontrollera Hormuzsundet, utan också för att nå alla amerikanska militärbaser i regionen, inklusive "Israel". Eftersom USA inte söker en kompromiss som kan nås genom förhandlingar, utan genom kapitulation och hissning av den vita flaggan, verkar det tydligt att Iran utkämpar ett existentiellt krig där det bara har seger eller martyrskap.

När USA skärpte sin sjöblockad och insisterade på att kväva Iran ekonomiskt genom att införa de strängaste sanktionerna mot alla som har kommersiella eller finansiella förbindelser med landet, svarade Iran, för första gången sedan krigets utbrott, genom att rikta in sig på amerikanska hangarfartyg, jagare och örlogsfartyg, vilket tyder på att den avgörande fasen närmar sig, och kanske redan har börjat.