Benjamin Netanyahu utkämpar inte längre en vanlig valkampanj, utan han utkämpar en kamp för politisk överlevnad i ordets fulla bemärkelse. Med de israeliska valen som planeras till den 27 oktober närmar sig, befinner sig premiärministern inför en av de svåraste faserna i sin karriär, efter att den politiska kapital som han har byggt upp under åren har börjat urholkas under trycket av säkerhetsmässiga, politiska och diplomatiska kriser, och mot bakgrund av en ökande splittring inom själva högerlägret. Den senaste tidens händelser tyder på att Netanyahu inte längre är säker på sin förmåga att reproducera den formel som har hållit honom vid makten under lång tid, och därför verkar han mer villig att ta risker i säkerhets- och regionala frågor, och att använda språket om fara, hot och krig som val- och politiska verktyg i en kamp där manöverutrymmet blir mindre för varje dag som går.

Det grundläggande problemet för Netanyahu är att hans motståndare inte längre är den enda källan till fara, utan att den största faran kommer inifrån hans eget läger. Den israeliska högern, som för honom utgjorde en solid väljarbas, har blivit mer splittrad och konkurrensutsatt, med framväxten av högerextrema personer och krafter som konkurrerar med honom om samma väljare och om ledarskapet för själva lägret. Netanyahu försöker få de små högerpartierna att enas så att rösterna inte splittras och vissa listor inte överskrids eller misslyckas med att nå spärren på 3,25 procent, eftersom förlusten av dessa röster kan hindra hans läger från att få den majoritet som krävs för att bilda regering. Å andra sidan vägrar några av hans allierade att gå samman i en enda allians, främst Itamar Ben-Gvir, som nu ser sig själv som en av de potentiella kandidaterna till att leda högern efter Netanyahu.

Och här uppstår paradoxen: Netanyahu, som länge har lyckats ena högern bakom sig, måste nu ena högerkrafter som inte alla litar på honom, och vissa av dem anser att hans politiska framtid är kopplad till att göra sig av med Netanyahus arv snarare än att bevara det. Med Likuds minskade styrka i opinionsundersökningarna och framstegen för konkurrerande krafter är striden för Netanyahu inte längre bara en konfrontation mellan högern och centern eller vänstern, utan har blivit en strid inom själva högern om vem som har rätt att representera lägret för nationalism, säkerhet och bosättningar. Nyliga rapporter tyder på att hans motståndare i centern, främst Gadi Eizenkot, gör framsteg, medan Likud står inför potentiella förluster, vilket gör varje mandat, varje röst och varje litet parti till en avgörande faktor för att forma nästa regering.

Under sådana omständigheter blir säkerheten för Netanyahu mer än en regeringsfråga; den förvandlas till ett centralt politiskt verktyg. I flera år har Netanyahu byggt sin bild inför den israeliska väljaren som "säkerhetsmannen" som kan konfrontera Iran, Hamas och Hizbullah, införa avskräckande åtgärder och skydda Israel, men paradoxen är att just detta kapital har ifrågasatts efter den 7 oktober, och efter den rad av krig och konfrontationer som Israel har gått in i, eftersom den israeliska väljaren nu ställer en annan fråga: Om Netanyahu är den politiker som har mest erfarenhet av säkerhet, hur har Israel då nått denna omfattning av kriser, hot och splittringar?

Denna fråga blir allt starkare i takt med att filen med misslyckanden som föregick attacken den 7 oktober återvänder till hjärtat av valkampen. Nya israeliska rapporter utlöste en ny politisk storm efter att ha talat om en varning från Förenade Arabemiraten som nådde Netanyahu före attacken, vilket Netanyahu förnekar, medan rapporterna bekräftar att frågan har blivit ett nytt material för oppositionens attack mot honom före valet. Dessa händelser är politiskt farliga eftersom de undergräver den berättelse som Netanyahu byggde en väsentlig del av sin legitimitet på, det vill säga att han är mannen som kan läsa säkerhetsrisker och skydda Israel från dem.

Därför kan många av Netanyahus nuvarande åtgärder ses som ett försök att återta initiativet innan valdebatten övergår från frågan "Vem kan skydda Israel?" till frågan "Vem är ansvarig för misslyckandet att skydda Israel?"Och ju närmare valet kommer, desto viktigare blir hans förmåga att kontrollera den politiska dagordningen. Om debatten handlar om ekonomin, korruption, säkerhetsmisslyckanden eller krigets framtid blir hans position svårare. Men om debatten övergår till den iranska faran, Hizbollah, Gaza eller regionala hot, återvänder han till det politiska område där han är skickligast: rädsla, säkerhet och existentiella hot.

Men denna strategi innebär samtidigt en stor risk. Den militära risken kan ge Netanyahu kortsiktiga politiska vinster, men den kan bli en börda om saker och ting går överstyr. Israel står inte inför en enda front, utan rör sig i en mycket komplex regional miljö, från Gaza till Libanon, Syrien, Iran och Västbanken, och varje ny upptrappning kan öppna dörrar som premiärministern inte lätt kan stänga. Nya analyser har varnat för att det kommande valet kommer att äga rum i en spänd säkerhetsmiljö och med risker kopplade till Gaza, Libanon, Västbanken och Iran, i kombination med en aldrig tidigare skådad politisk polarisering inom Israel.

Vad som är farligare är att Netanyahu kan stå inför en mycket komplex ekvation: om han lugnar ner sig på fronterna kan extremhögern fråga honom varför han backar och varför han inte utnyttjar den israeliska makten för att påtvinga nya fakta; och om han eskalerar kan han öppna en ny front för Israel och ge sina motståndare hemma en möjlighet att anklaga honom för att använda kriget för att fly från sin politiska kris. Här blir varje steg avgörande för valbalansen, varje militär operation kan förvandlas till ett politiskt kort, och varje ny konfrontation bär inom sig potentialen att bli antingen en valseger eller en politisk katastrof.

Netanyahus dilemma är inte begränsat till Israels inre, utan den internationella scenen har börjat utöva nya påtryckningar på honom. Storbritannien, Frankrike och Kanada har tillkännagivit åtgärder gällande produkter från bosättningarna, och andra länder har anslutit sig till dem i kritiken mot bosättningspolitiken, medan Israel har svarat med diplomatiska åtgärder mot Storbritannien som kulminerade i beslutet att stänga det brittiska konsulatet i östra Jerusalem. Det är anmärkningsvärt att Israels utrikesminister direkt kopplade dessa åtgärder till valet och anklagade Storbritannien för att lägga sig i Israels inre angelägenheter, vilket visar i vilken utsträckning utrikespolitiken har blivit en del av valkampanjen.

Även här står Netanyahu inför en annan paradox. Han vill presentera sig för israelerna som mannen som kan konfrontera världen och försvara israeliska intressen, men den fortsatta utvidgningen av kritiken, sanktionerna och åtgärderna mot Israel kan leda till en intern fråga: Har Netanyahus politik stärkt Israels ställning eller ökat dess isolering? Om Netanyahus regering betraktar varje yttre påtryckning som en konspiration mot Israel, kan väljaren i gengäld fråga sig: Varför har Israel börjat utsättas för påtryckningar av denna omfattning just under den här regeringens styre?

Kanske den mest känsliga utvecklingen för Netanyahu är att Förenade Arabemiratens ståndpunkt inte längre bara är en diplomatisk detalj, utan har blivit en del av den israeliska politiska debatten om regeringens ansvar för misslyckandena före den 7 oktober. Om berättelsen om Förenade Arabemiratens varning bevisas vara sann, kommer frågan inte bara att vara varför säkerhetstjänsterna inte agerade, utan varför premiärministern inte agerade på information som borde ha tagits på största allvar. Därför kan det vara farligare för Netanyahu att återuppta denna fråga veckor före valet än något politiskt uttalande från hans motståndare.

Å andra sidan försöker Netanyahu vända på ekvationen från försvar till anfall. Han måste hålla sin valbas övertygad om att Israel inte har råd med ett ledarskifte i en farlig säkerhetsfas, och att en eventuell alternativ regering kan vara

svagare inför hoten, och detta är ett av hans viktigaste kort: att presentera valet som en folkomröstning om säkerheten, och inte bara om hans regerings prestationer. Problemet är dock att hans motståndare försöker vända detta vapen mot honom genom att säga att säkerheten i sig är den fråga som han bör hållas ansvarig för, och att mannen som i årtionden har presenterat sig som Israels starkaste beskyddare inte kan undkomma ansvaret för vad som har hänt under hans tid vid makten.

Härifrån är det möjligt att förstå intensiteten i den israeliska retoriken mot honom i detta skede, inklusive att tala om att Förenade Arabemiraten har gett honom ett hårt politiskt slag, och att ett ökande antal parter inte längre satsar på hans förmåga att överleva, men samtidigt är det fel att förkunna slutet för Netanyahu innan valkampen faktiskt börjar. Han är en politiker med exceptionell erfarenhet av krishantering, och han vet hur man utnyttjar rädsla och splittring, och hur man omformar allianser i sista minuten. Därför betyder Netanyahus nuvarande svaghet inte nödvändigtvis hans fall, men det betyder att hans kamp har blivit svårare och att felmarginalen har blivit mycket mindre.

Nästa strid kommer inte bara att vara mellan Netanyahu och hans motståndare, utan mellan Netanyahu och hans gamla image, bilden av den obesegrade mannen, säkerhetsmannen som vet hur man skyddar Israel, politikern som kan kontrollera höger, och statsmannen som kan hantera relationerna med Washington och arabiska och västerländska huvudstäder. Denna image har utsatts för successiva slag under de senaste åren, och det kommande valet kommer att vara det verkliga testet för att se om Netanyahu fortfarande kan återskapa den.

Därför bör Netanyahus risker i detta skede inte läsas isolerat från valet. Varje säkerhetseskalering, varje regional konfrontation, varje tal om det existentiella hotet och varje diplomatisk strid med en västlig stat kan ha en direkt valdimension. Netanyahu inser att tiden arbetar mot honom, och därför försöker han flytta striden från en historia av misslyckanden och ansvar till en historia av säkerhet, fara och avskräckning, men detta spel bär en dubbel risk: det kan lyckas återta en del av hans bas, och det kan i gengäld få den israeliska väljaren att tro att premiärministern är villig att riskera Israels säkerhet och framtid för att rädda sin politiska framtid.

I slutändan kan det kommande valet bli det viktigaste politiska testet i Netanyahus karriär. Om han lyckas ena högern, förhindra att dess röster splittras, utnyttja säkerhetsoron och återigen presentera sig som det enda alternativet som kan leda Israel, kan han återigen lyckas vända förväntningarna. Men om splittringen inom hans läger kvarstår, om förtroendekrisen fördjupas efter den 7 oktober och om de emiratrelaterade, internationella och bosättningsrelaterade frågorna blir valfrågor mot honom, kan mannen som brukade vara den som avgjorde balansen den här gången finna sig själv vara dess fånge.

Netanyahu utkämpar inte ett krig idag, utan flera krig samtidigt: ett krig vid fronterna, ett krig inom högerpartiet, ett krig mot sin image inför den israeliska väljaren, ett krig mot sitt politiska arv och ett farligare krig för att behålla sin position som premiärminister. Kanske är det därför hans beslut i detta skede verkar djärvare och mer riskfyllda. Han vet att lugnet kan öppna misslyckandena igen, medan upptrappningen kan ge honom en möjlighet att omdefiniera striden, men den politiska historien garanterar inte att risken alltid kommer att lyckas. Den största risken för Netanyahu kan vara att starta ett krig för att vinna valet och sedan upptäcka att själva kriget har blivit orsaken till att han förlorar makten.