Marzouk al-Halabi skrev: Israel förlorar gradvis statusen som "den bortskämda dottern"

Det brittiska steget mot bosättarna och deras brott på Västbanken är en återspegling av det brittiska allmänna opinionens ökande påtryckningar på den politiska eliten. Det är den press som ledde till att tio premiärministrar avgick och till att de två stora partierna, Labour och de konservativa, turades om att regera flera gånger under ett enda decennium. Inte nog med det, utan utbytet av partiledare och deras representanter i regeringen har ökat i en takt som saknar motstycke i brittisk politik. En rad namn kommer till poster och försvinner snart igen, så att brittisk politik har kommit att likna ett svart hål som slukar aspiranter i mängder.

Det har nu blivit tydligt att konflikten i Storbritannien är mer exponerad än någonsin i landets historia sedan andra världskriget. Om den globala kapitalismen, fram till för några år sedan, lyckades dölja sitt grepp om maktens leder genom att underkasta de två stora partierna sin vilja och manipulera dem i tjänst av sina intressen, är det inte längre möjligt, särskilt med den växande folkliga och intellektuella oppositionen i Storbritannien mot de två partierna och framväxten av politiska formationer som ifrågasätter det brittiska "politiska systemet", som bygger på två historiska partier, på utrikespolitik som är arvtagare till Storbritannien, och på den växande socioekonomiska polariseringen, särskilt i ljuset av en långvarig ekonomisk recession.

"Imperiets" arv innebär, i den mening det har, ovillkorligt stöd för Israels existens och ockupation. Detta har inte längre varit möjligt under de senaste åren, särskilt inte efter folkmordet i Gaza. Vi har snarare sett att politiska framgångar i Storbritannien – liksom i USA – i allt högre grad är kopplade till stöd för den palestinska narrativet och motstånd mot folkmordet och ockupationens brott på Västbanken. Detta är den högsta "rösten" i Storbritannien idag. Detta har också hänt i USA.

Vi kan betrakta denna brittiska röst, som inte är begränsad till att motsätta sig folkmordet, som ett uttryck för ytterligare ett steg i processen att bryta kopplingen mellan globalt kapital och politik i Storbritannien, vars eliter har börjat ompröva kapitalets inflytande och dess styrning av utrikespolitik och strategi i Storbritannien. Det är som om de framväxande eliterna, tydligt representerade av Jeremy Corbyns parti och den nya formen av De gröna, har beslutat att göra sig av med det imperialistiska arvet och titta inåt Storbritannien för att återställa det och återställa dess förhållande till världen. I bakgrunden finns den amerikanska presidenten Donald Trumps tydliga vändning bort från Storbritannien genom att höja tullarna på import från landet och överge sitt stöd för att konsolidera dess utträde ur Europeiska unionen, som började 2016. Detta fick Storbritannien att överväga att återvända till Europas famn och överge drömmen om integration med USA på andra sidan Atlanten.

I grund och botten tar det brittiska steget en viktig riktning eftersom det öppnar frågan om Israels urholkade legitimitet i världen och dess framtoning som en krigshetsare och symbol för absolut ondska. Detta är vad europeiska och icke-europeiska nationer är intresserade av, precis som deras inställning till apartheidregimen i Sydafrika. Ståndpunkten gentemot den regimen uppstod inte över en natt, utan rullade från blygsamma formella åtgärder till en omfattande bojkott av denna regim under det sista decenniet före dess upplösning. Vi kan också betrakta den brittiska regeringens beslut som en överensstämmelse med den brittiska allmänhetens ståndpunkt i denna fråga, ett steg mot en brittisk allmän opinion som är enig om en ståndpunkt mot ockupation och bosättningar. Detta kommer enligt vår mening att ge bränsle åt ansträngningarna att bojkotta Israel i Europa och världen, som kommer att finna det lämpligt att intensifiera sitt tryck över hela den europeiska kontinenten.

I detta steg ansluter sig den nya gamla brittiska regeringen till flera länders ansträngningar att erkänna Palestina som en motsatt reaktion på folkmordet och Israels krig. Steget kan till synes verka vara en diplomatisk åtgärd med begränsad effekt, men vi anser att det är ytterligare ett steg för att undergräva den israeliska berättelsen, som i sig avskaffade den gröna linjen och de facto annekterade de ockuperade områdena, på ett sätt som inte längre gör det möjligt att skilja – som tidigare – mellan Israel och den "tillfälliga ockupationen", särskilt eftersom regeringen och eliten i allmänhet väljer att underkuva palestinierna på olika sätt, inklusive folkmord, och inte att nå en överenskommelse med dem. Detta i sig kommer att tvinga Storbritannien självt och andra länder att anta en strängare politik gentemot Israel i dess fascistiska och koloniala form.

Sådana steg börjar som om de har ett begränsat syfte och en ram, men vi vet att de kan rulla mycket längre än vad initiativtagarna ville. Under alla omständigheter är det ett steg som tydligt undergräver legitimiteten hos Israel som ett system, dess politik och dess ockupationsbrott i internationella forum där landet tidigare har varit den bortskämda favoriten. På ett plan är steget en del av en viktig historisk process för att återupprätta den krisdrabbade representativa demokratin och omdefiniera den moderna staten i ljuset av globaliseringen och dess effekter.