Al-Qassam – Exklusivt:
Gaza och dess motstånd har alltid utgjort en mardröm för fiendens ledare sedan ockupationen. Frekvensen av operationer ökade i början av 1990-talet, så mycket att ockupationens premiärminister Rabin önskade att han skulle vakna upp och se att havet hade svalt Gaza. Den tidigare kabinettsmedlemmen Haim Ramon och andra ministrar krävde 1993 ett tillbakadragande från Gaza, eftersom de inte hade fått något annat än död därifrån. Till slut flydde ockupationen från Gaza, fördömd och besegrad under mujahidins attacker.
Formerna för de operationer som utfördes av motståndskämparna, med Al-Qassam-brigaderna i spetsen, varierade i Gaza. De första av dessa operationer var påkörningar, knivhugg och attacker mot ockupationens polisstationer, varefter en viktig fas inleddes under ledning av den martyriske befälhavaren Imad Aqil och hans bröder, med operationer som innebar att man körde in i ockupationsstyrkorna och sköt från noll meters avstånd, vilket utmattade ockupationen och fick den att betala ett högt pris. Dessa operationer upphörde inte efter mordet på befälhavaren Imad, utan inleddes med mordet på överste Meir Muntz, biträdande befälhavare för fiendens styrkor i Gazaremsan, och har inte upphört sedan dess.

Självmordsattacker

Självmordsattackerna utövade ett stort tryck på ockupationen och dess flockar av bosättare i Gaza. De inleddes tidigt när Muawiyah Ruqa, Ayman Attallah och Suhaib Tamraz inledde dem på 1990-talet.
Därefter följde en rad martyrattacker, och de följdes av Ismail al-Maswabi, Nawaf al-Nadhar, Hussein Abu al-Nasr, Tariq Hamid, Reem al-Rayashi, Omar Tabash och andra ädla själar som det inte finns utrymme att nämna här, men deras hjältemod kommer att förbli ett vittnesbörd om att deras rena blod banade väg för fiendens flykt från Gaza.

Stormning av bosättningarna

Även stormningarna av bosättningarna började tidigt. I början av 1990-talet genomfördes flera operationer, varav de mest framträdande var Qassam-mujahidernas stormning av bosättningen Nahal Oz och dödandet av tre bosättare, operationen i Jani Tal och andra.
Dessa operationer nådde sin kulmen med utbrottet av Al-Aqsa-intifadan. Från Kerem Shalom och Gush Katif i söder till Dugit och Eli Sinai i norr trycktes fiendens näsa ner i Gazas jord, och han led stora förluster, varav den största var den örfil han fick i Atzmona av den unga mujahedinen Muhammad Farhat.

Fordonens helvete

Ockupationens mest bepansrade fordon i världen skyddade den inte från mujahidins styrka i Gaza. De gav den läxor i den berömda operationen "Enhet 103" öster om Shujaiyya år 2001, och i den berömda sprängningen av stridsvagnen nära "Dogit", som ledde till att fyra soldater dödades år 2003. Dess soldaters kroppsdelar spreds i Al-Zaytoun-kvarteret efter att ingenjörsfordonet attackerades år 2004.
Den har också upplevt svårigheter på grund av operationerna som leddes av befälhavaren Awad Salmi, och dess fordon har inte kunnat passera genom Gazas gator utan problem. Den minns fortfarande vad mujahidierna gjorde med den under slaget vid Vredens dagar och andra tillfällen, inklusive de improviserade sprängladdningar, Al-Battar-raketer och Al-Yasin-raketer som skapades av mujahidiernas uppfinningsrika sinnen.

Lokala missiler

Raketerna utgjorde också en milstolpe i konflikten med ockupanten, och fienden lider fortfarande av deras helvete än i dag. Från granatkastare och "Qassam 1"-raketer år 2001, via Qassam 2 och Qassam 3, till Muqadma-, Rantisi- och Sajil-raketerna, och sist men inte minst Attar-, Abu Shammala- och Ayyash-raketerna, som fick fienden att känna på lidandet.
Dessa lokalt tillverkade granater och raketer spelade en viktig roll för att störa ockupanternas sömn och få dem att skrika dag och natt. De orsakade många döda och sårade bland dem och förvandlade deras liv i Gaza till ett outhärdligt helvete.

Tillfångatagande av soldater

Eftersom befrielsen av fångarna var ett högt mål för motståndsrörelsen, led fiendens sionistiska soldater under sin ockupation av Gaza stora svårigheter. Qassam-brigaderna genomförde ett betydande antal operationer och försök att ta soldater till fånga, och Avi Sportas och Ilan Saadoun togs till fånga 1989.
Sedan följde operationerna efter varandra, och mujahidina tillfångatog Alon Krivani, sedan Ilan Levy, Yehuda Rokach och andra. Trots att dessa operationer inte kröntes med framgång, fortsatte spöket av tillfångatagande att hemsöka dem även efter deras reträtt från Gaza. Fienden hade knappt hunnit återhämta sig från huvudvärken i Gaza förrän operationen för att tillfångata Gilad Shalit ägde rum mindre än ett år efter deras reträtt.

Från land till hav

Det slutade inte där. Qassams hjärnor utvecklade en ny taktik i sina operationer mot ockupationen som tyngde Gazas territorium, så att motståndsarbetet flyttades från land till hav. Det var den martyrskapande operationen av Hamdi Ansiu år 2000, sedan den martyrskapande operationen av Mahmoud Al-Jamasi år 2003, och därefter den martyrskapande operationen av Abu Zour och Nassar, som stormade den olagliga bosättningen "Tel Katifa" från havet år 2004. Dessa operationer lade sedan grunden för något ännu större, när deras eko nådde Zikim och stränderna i Ashkelon.

Tunnelkriget

De senaste kapitlen av Qassams uppfinningsrikedom under reträtten från Gaza, och den sista droppen som fick bägaren att rinna över för Sharon, var tunnelhelvetet. Rafah inledde med bombningen av Termid-basen år 2001, följt av den militära basen Hardun år 2003, vilket markerade starten på en av de mest framträdande taktikerna som än idag håller ockupationen vaken om natten. Ockupationen har lidit svårt av denna taktik vid platser som Al-Waham al-Mubaddad, Nahal Oz, Abu Mutaibeq, bas 16 och andra.
Tunneloperationerna fortsatte under åren 2004 och 2005 för att påskynda fiendens reträtt från Gaza till följd av Qassams attacker vid Al-Sahm al-Thaqib, Barakin al-Ghadab och Mahfuzah.
Således gick den martyrfällde shejken Ahmed Yassins profetia i uppfyllelse om att denna fiende, som betraktade Netzarim som "Tel Aviv", skulle lämna Gaza, och att Gaza, tillsammans med alla platser där det palestinska folket finns, skulle förbli en mardröm som förföljer ockupanten tills han inte alltför långt fram i tiden lämnar varje centimeter av Palestinas land.