Frånvaron av kritisk granskning och självkritik är en av de främsta orsakerna till nedgången i den samtida palestinska revolutionens marsch, och den har också bidragit till att försvaga den palestinska politiska processen och till att fel har ackumulerats från ett stadium till ett annat utan att lärdomar har dragits.
Den palestinska arenan har en politisk och intellektuell pluralism som är ett av dess styrkeelement och som återspeglar en lång historia av politiskt medvetande och nationell kultur. Men denna pluralism har ofta stött på en mentalitet av heligförklaring av fraktionen och ledarskapet, så att kritik av det politiska och organisatoriska agerandet har kommit att behandlas som ett avsteg från de grundläggande principerna eller det nationella projektet.
När en medlem av en fraktion vågar kritisera dess ledarskap kan hen komma att anklagas för förräderi eller ifrågasättande av sin nationella tillhörighet. Således blir kritik, som ska vara ett sätt att rätta till misstag, en anklagelse, medan organisationskonferenser i vissa fall blir tillfällen att återproducera samma ledare, istället för att vara en plats för ansvarstagande, granskning och utvärdering av erfarenheten.
Kritisk granskning betyder inte självpiskning eller att radera tidigare prestationer, utan snarare att ha modet att se den palestinska erfarenheten som den är, med dess positiva och negativa sidor, från det palestinska motståndets utträde ur Jordanien och dess övergång till Syrien och Libanon, genom motståndets erfarenhet i Libanon och dess konsekvenser för den libanesiska nationella rörelsen, fram till den israeliska invasionen 1982 och utträdet av PLO och de palestinska revolutionsfraktionerna från Libanon.
Vi måste också stanna upp inför den palestinska splittringens skede och den syriska regimens roll i att utnyttja interna skillnader och försöka begränsa PLO enligt sina egna agendor.
Sedan kom den första intifadan för att återupprätta Palestinska befrielseorganisationen som den övergripande nationella ramen, innan den palestinska frågan gick in i en ny fas efter Gulfkriget och Madridkonferensen, fram till Osloavtalet, som utgjorde en betydande vändpunkt i den palestinska politiska processen.
Efter år av förhandlingar har den palestinska staten inte uppnåtts, och "Israel" har fortsatt med ockupation och bosättningar, medan en stor del av den palestinska konflikten har flyttats inåt, vilket har lett till en politisk och geografisk splittring mellan Västbanken och Gazaremsan.
Idag, inför den oöverträffade katastrof som vårt palestinska folk upplever i Gazaremsan, och den fortsatta israeliska ockupationen, bosättningen och kontrollen på Västbanken och i Jerusalem, blir frågan mer brådskande: Var är den palestinska nationella översynen?
Svaret på denna fas kan inte bara vara att tala om val och att reproducera status quo, i avsaknad av suveränitet, med fortsatt splittring och fortsatt bosättning och fördrivning.
Palestinierna behöver en omfattande nationell översyn som går utöver fraktionella och personliga beräkningar och som utsätter hela den palestinska erfarenheten för kritik och ansvarstagande, utan att helgonförklara ledare eller anklaga motståndare för förräderi.
Kritik är inte förräderi, ansvarsskyldighet är inte ett avsteg från den nationella enheten, och en översyn är inte ett förringande av martyrernas och frihetskämparnas uppoffringar.
Det farligaste vi kan göra idag är att fortsätta att reproducera samma misstag och sedan vänta på andra resultat.
Att återställa enheten i den nationella fronten och återuppbygga det palestinska nationella projektet kräver politiskt mod som sätter det nationella intresset över fraktionernas och individernas intressen, och öppnar dörren för en genuin och ansvarsfull granskning av den palestinska revolutionens gång i alla dess faser.
Den kritiska granskningen är inte längre ett politiskt val, utan har blivit en nationell nödvändighet för att skydda den palestinska frågan och återfå förmågan att konfrontera ockupationen och projekten för att likvidera frågan.