Medan det internationella samfundet i sina officiella uttalanden – med undantag för den amerikanska administrationen – bekräftar att en rättvis lösning kräver ett avvisande av alla demografiska eller geografiska förändringar i Gazaremsan och Västbanken, visar den israeliska politiska kartan en verklighet som helt motsäger detta. Idén om att tömma Gazaremsan och fördriva dess befolkning är inte längre bara en marginell slogan som framförs av extremhögern, utan har, i och med att valet till Knesset närmar sig, förvandlats till en del av den israeliska politiska och säkerhetsrelaterade retoriken, och till en vision för Gazas framtid som sträcker sig bortom den nuvarande regeringskrisen.

Om mindre än två månader går Israel till Knessetval med tio stora sionistiska partier. Men viktigare än valresultaten är innehållet i dessa partiers ståndpunkter om Gazas och palestiniernas framtid. Enligt

 Enligt tidningen "Yedioth Ahronoth" stöds transferplanen av de nuvarande koalitionspartierna, inklusive Likud, Religiös sionism och de ultraortodoxa partierna. Den stöds också av sionistiska partier i oppositionen, inklusive listan "B'Yachad" under ledning av Naftali Bennett och partiet "Yisrael Beiteinu" under ledning av Avigdor Lieberman, medan den motsätts av ledaren för partiet "Yischar", Gadi Eizenkot, och ledaren för partiet "Demokraterna", Yair Golan. Enligt dessa uttalade ståndpunkter stöds planen av åtta av tio stora sionistiska partier, med tydliga skillnader i formuleringar, språkbruk och graden av framförande av idén.

Detta faktum gör att transfer inte längre är ett projekt som är specifikt för Itamar Ben-Gvir eller Bezalel Smotrich, eller bara en flyktig valparoll. Vi står inför en idé som hittar ett brett utrymme inom den sionistiska politiska rörelsen, från höger till delar av oppositionen. Allvaret i denna förändring framgår av Ben Gvirs presentation av planen "Frånkoppling 710", som syftar till att tömma Gaza och uppmuntra fördrivningen av dess befolkning under täckmanteln av "frivillig utvandring", och av hans krav på att inrätta ett "migrationsministerium" och avsätta enorma budgetar för incitamentspaket för utvandring som ett villkor för att delta i någon framtida regering. Enligt Yedioth Ahronoth planerar Ben-Gvir även att sätta upp skyltar i afrikanska länder för att marknadsföra idén.

Frågan är därför inte längre bara: Kommer Netanyahu att stanna eller gå? Snarare, vad skulle hända om en ny regering bildades med en politisk majoritet som ser utvisningen av palestinierna från Gaza som en del av lösningen, även om den skiljer sig åt i fråga om fördrivningens omfattning, metod och mål?
Att kalla fördrivningen för  "frivillig migration" eller  "fritt utträde" ändrar inte dess juridiska och moraliska karaktär. Fri vilja förutsätter att det finns förhållanden som gör det möjligt för människor att stanna kvar, men i Gaza står vi inför över två miljoner palestinier som lever mitt i omfattande förstörelse, förlust av hem, kollaps av grundläggande tjänster och fortsatta dödande och hot.
Hur kan man tala om fritt val när livets förutsättningar förstörs? "Frivillig migration" i detta sammanhang kan i praktiken innebära att invånarna i Gaza tvingas fly för att undkomma död och förstörelse, så att konsekvenserna av själva utrotningskriget blir ett verktyg för att uppnå ett israeliskt demografiskt mål.

Här ligger faran med det språk som används; tvånget som orsakas av krig, förstörelse och brist på levnadsvillkor omvandlas till ett individuellt "val", medan avresan blir ett förväntat resultat av en politik som ställer palestiniern inför två val: att stanna under förhållanden som inte tillåter liv, eller att lämna sitt hemland.
Problemet handlar inte bara om Benjamin Netanyahu som person. Som den tidigare chefen för Israels militära underrättelsetjänst, Tamir Hayman, påpekade har Israel antagit ett nytt säkerhetskoncept som i allt högre grad förlitar sig på användningen av militärt våld för att försöka avgöra konflikten, snarare än att bara hantera den.

Denna förändring är viktig, eftersom den innebär att ett byte av premiärminister, om det sker, inte nödvändigtvis innebär en förändring av den säkerhetsuppfattning som styr hanteringen av palestinierna och konflikten. Enligt denna uppfattning är militär makt inte längre bara ett verktyg för krishantering, utan har blivit en del av en bredare vision för att hantera konflikten och försöka påtvinga dess utfall.

Detta betyder att alla israeliska partier intar samma ståndpunkt eller att deras ståndpunkter om transfer är identiska. Men det växande stödet för idén inom koalitionspartierna och delar av oppositionen visar att den inte längre är begränsad till yttersta högerns marginal, utan har blivit en del av den bredare israeliska politiska debatten.

Det som händer i Gaza kan inte skiljas från det som händer på Västbanken och i Jerusalem när det gäller bosättningsexpansion, fördrivning och förändring av verkligheten på marken. I båda fallen går frågan utöver omedelbara säkerhetsåtgärder och berör landets och befolkningens framtid.

I Gaza visar sig detta i förslaget att förflytta befolkningen under beteckningen "frivillig utvandring", och på Västbanken genom bosättningsutvidgning, konfiskering av mark och fördrivning av palestinier från olika områden. Verktygen och sammanhangen kan skilja sig åt mellan Gaza och Västbanken, men det potentiella resultatet är detsamma: att minska utrymmet för palestinierna att stanna kvar på sin mark och utöva sin rätt till självbestämmande.

I detta sammanhang verkar idéerna om avväpning och transferering, i vissa israeliska förslag, vara sammanflätade i en bredare vision för Gazaremsans framtid. Medan avväpning presenteras som ett säkerhetsmässigt och politiskt krav, väcker de fortsatta åtgärderna som håller Gazaremsan i ett tillstånd av förstörelse och avsaknad av levnadsvillkor en grundläggande fråga: Är avväpning verkligen målet, eller har det blivit ett medel för att förlänga kriget och omforma den demografiska och politiska verkligheten i Gazaremsan?

Å andra sidan representerar erkännandet från vissa europeiska länder av förekomsten av praxis som utgör "etnisk rensning", eller införandet av sanktioner mot bosättning, en viktig utveckling i den politiska beskrivningen av vad som händer. Men poängen ligger inte enbart i uttalandena, utan i huruvida dessa länder kan omvandla sina ståndpunkter till handlingar och ålägga en verklig kostnad som förhindrar att fördrivning och bosättning blir en fullbordad realitet.
Problemet ligger inte i avsaknaden av internationella rättsliga normer, utan i den växande klyftan mellan dessa normer och vad som sker på plats. Ju längre tiden går, desto svårare blir det att ändra de fakta som påtvingas med våld, och de tillfälliga åtgärderna blir permanenta fakta.

I slutändan handlar det inte bara om vem som kommer att bilda nästa israeliska regering, eller om Netanyahu kommer att stanna kvar eller avgå. Den djupare frågan är alltså inte bara om det internationella samfundet kan överbrygga klyftan mellan folkrättens regler och den verklighet som med våld påtvingas i Gaza och på Västbanken, utan om det är villigt att ta sitt ansvar för denna klyfta. Under åren av det pågående folkmordet har europeiska och västliga stater inte bara misslyckats med att skydda folkrättens normer och stoppa brotten, utan vissa av deras ståndpunkter och politik har i varierande grad bidragit till att undergräva mekanismerna för ansvarsskyldighet och försvaga folkrättens förmåga att tygla makten och stoppa brotten. Detta är den kamp som sträcker sig bortom själva det israeliska valet: Kommer internationell rätt att förbli en faktisk norm som styr konflikten och skyddar palestiniernas rättigheter, eller kommer den att förvandlas till enbart ställningstaganden och uttalanden, medan brotten fortsätter och nya fakta skapas på marken som senare blir svåra att ändra?