Bosättningarna var olagliga, och om ockupationen och bosättningarna strider mot internationell rätt, varför har den europeiska ekonomin förblivit öppen för produkter som kommer från hjärtat av detta projekt? Och varför har företag och institutioner som drar nytta av bosättningarna förskonats från några verkliga kostnader? Det politiska erkännandet av bosättningarnas olaglighet utan att vidta ekonomiska och rättsliga åtgärder för att stoppa finansieringen eller nyttan av dem, gör detta erkännande närmare en moralisk ståndpunkt utan påtryckningsmedel.

Efter många år av att nöja sig med politiskt fördömande och bekräftelse av att de israeliska bosättningarna i de ockuperade palestinska områdena är olagliga, har vissa västländer börjat övergå, om än i begränsad utsträckning, från att uttala uttalanden till att försöka ålägga bosättningsprojektet en ekonomisk kostnad. Storbritanniens, Frankrikes och Kanadas tendens att begränsa handeln med varor från bosättningarna, samtidigt som andra europeiska länder är beredda att vidta liknande åtgärder, har en politisk betydelse som går utöver det direkta ekonomiska värdet av dessa varor, eftersom det för första gången ställer bosättningarna inför en annan fråga: Kan ockupationen och bosättningsutvidgningen fortsätta utan att det kostar något?

Det råder ingen tvekan om att dessa åtgärder, i sin nuvarande form, inte utgör en omfattande ekonomisk bestraffning av Israel och inte heller hotar dess ekonomi. Volymen av handeln med produkter från bosättningarna med de europeiska marknaderna är begränsad jämfört med volymen av den israeliska handeln som helhet. Den största utmaningen är också förmågan att verifiera produkternas ursprung och förhindra kringgående av restriktionerna, särskilt när det gäller jordbruksprodukter som kan komma in på de europeiska marknaderna via olika företag eller handelskanaler. Men stegets betydelse mäts inte bara i hur mycket pengar bosättningarna kommer att förlora, utan också i vad det betyder politiskt. När västländer börjar behandla produkter från bosättningarna som produkter av ett olagligt projekt, går de från ett teoretiskt erkännande av bosättningarnas olaglighet till ett försök att översätta denna position till praktiska åtgärder.

Frågan som dyker upp här är: Varför behövde Europa alla dessa år för att börja ta sådana steg? Bosättningarna expanderade inför hela världens ögon, och de förvandlades gradvis till städer, bosättningsblock, ett vägnät och en ekonomisk infrastruktur kopplad till ockupationen, medan de europeiska huvudstäderna nöjde sig med att uttrycka oro, varna och uppmana till att stoppa expansionen. Samtidigt som de europeiska uttalandena upprepades, förändrades situationen på marken mycket snabbare, så att bosättningarna blev ett av ockupationens mest väletablerade verktyg på Västbanken.

Här ligger den europeiska paradoxen: Om så är fallet bör det nuvarande steget inte underskattas, eftersom det kan vara början på en bredare väg om Europa har den politiska viljan att fullfölja den. Problemet är inte att förhindra att några lådor med grönsaker eller jordbruksprodukter kommer från bosättningarna, utan den större frågan om företag, banker, investeringar, finansiering och den ekonomiska struktur som gör bosättningarna till ett lönsamt och expanderbart projekt. Om Europa verkligen vill påverka den israeliska politiken måste det gå från att straffa vissa produkter till att ålägga själva bosättningssystemet en kostnad.

De europeiska åtgärderna kan också öppna en möjlighet för den palestinska ekonomin, särskilt jordbrukssektorn, att återfå en del av sin närvaro på de europeiska marknaderna, men det kommer inte att ske automatiskt. Den palestinska producenten behöver stöd inom produktion, förpackning, marknadsföring, transport och tillgång till marknader, och innan dess behöver hen skyddas från ockupationens åtgärder som begränsar palestiniernas rörelsefrihet och undergräver deras förmåga att nå sina egna områden och marknader. Därför

Att hjälpa den palestinska ekonomin handlar inte bara om att öppna marknader för palestinska produkter, utan också om att utöva påtryckningar på ockupationen, som hindrar palestinierna från att producera och marknadsföra vad de äger.

Men den svåraste frågan kvarstår: Är det Europa gör början på riktiga sanktioner, eller ett sent försök att rädda ansiktet inför det som händer i Palestina? Svaret kommer att avgöras av de kommande stegen. Om åtgärderna stannar vid vissa varor och de ekonomiska, politiska och investeringsrelaterade förbindelserna med Israel fortsätter som vanligt, kommer det att vara svårt att betrakta dem som mer än ett begränsat politiskt budskap. Men om de utvecklas till att förhindra investeringar i bosättningarna, ställa de företag som är inblandade i att bygga och finansiera dem till svars, införa restriktioner för institutioner som drar nytta av de ockuperade områdena och koppla de ekonomiska och politiska förbindelserna till respekt för internationell rätt, kommer Europa faktiskt att ha börjat ändra reglerna för förbindelserna med Israel.

De senaste åren har visat att ockupationen inte minskar på grund av uttalanden, bosättningen inte upphör på grund av uttryck för oro, och bosättaren inte fruktar fördömanden om de inte leder till en verklig kostnad. Därför handlar det inte om värdet av de produkter som kommer att förbjudas från de europeiska marknaderna, utan om budskapet i detta steg: att bosättningen, som brukade växa utan kostnad, kan börja, om än långsamt, betala priset för sin existens.

Men Europa står inför ett större test än att bara förbjuda produkter från bosättningarna. Antingen gör den internationell rätt till en regel som styr dess utrikesrelationer, eller så fortsätter den med sin selektiva politik som gör lagen stark när det gäller dess motståndare och svag när det gäller Israel. Särskilt i det palestinska fallet är frågan inte längre om Europa vet att bosättningarna är olagliga; det har man vetat i åratal. Den verkliga frågan är: Har Europa det politiska modet att omvandla detta erkännande till ett verkligt pris som ockupationen betalar, eller kommer det att nöja sig med begränsade steg för att lugna sitt samvete och rädda sitt anseende?

En ockupation som inte betalar ett pris för att fortsätta har ingen anledning att dra sig tillbaka, och en bosättning som inte står inför politiska, ekonomiska och juridiska kostnader kommer att fortsätta att expandera. Vad Palestina behöver idag är inte fler europeiska uttalanden, utan en verklig övergång från fördömande till handling, från ord till sanktioner och från politisk sympati till påtryckningar som förändrar maktbalansen på plats.

Av Ismail Jumaa Al-Rimawi

Efter många år av att nöja sig med politiskt fördömande och att betona att de israeliska bosättningarna på de ockuperade palestinska områdena är olagliga, har vissa västländer börjat gå, om än i begränsad utsträckning, från uttalanden till att försöka införa en ekonomisk kostnad för bosättningsprojektet. Storbritanniens, Frankrikes och Kanadas beslut att begränsa handeln med varor från bosättningarna, med andra europeiska länder som är villiga att vidta liknande åtgärder, har en politisk betydelse som går utöver det direkta ekonomiska värdet av dessa varor, eftersom det för första gången ställer bosättningen inför en annan fråga: Kan ockupationen och bosättningsutbyggnaden fortsätta utan kostnad?

Det råder ingen tvekan om att dessa åtgärder, i sin nuvarande form, inte utgör en omfattande ekonomisk bestraffning av Israel och inte heller hotar dess ekonomi. Volymen av handeln med produkter från bosättningarna med de europeiska marknaderna är begränsad jämfört med volymen av den israeliska handeln som helhet. Den största utmaningen är förmågan att kontrollera produkternas ursprung och förhindra kringgående av restriktionerna, särskilt när det gäller jordbruksprodukter som kan komma in på de europeiska marknaderna via olika företag eller handelskanaler. Men åtgärdens betydelse mäts inte bara i hur mycket pengar bosättningarna kommer att förlora, utan i vad den betyder politiskt. När västerländska länder börjar behandla produkter från bosättningarna som produkter från ett olagligt projekt, går de från ett teoretiskt erkännande av bosättningarnas olaglighet till ett försök att omsätta denna ståndpunkt i praktiska åtgärder.

Frågan som dyker upp här är: Varför behövde Europa alla dessa år för att börja ta sådana steg? Bosättningen expanderade inför världens ögon, och bosättningarna förvandlades gradvis till städer, bosättningsblock, ett vägnät och en ekonomisk infrastruktur kopplad till ockupationen, medan de europeiska huvudstäderna nöjde sig med att uttrycka oro, varna och uppmana till ett stopp för expansionen. Medan de europeiska uttalandena upprepades förändrades verkligheten på marken mycket snabbare, tills bosättningen blev ett av ockupationens mest etablerade verktyg på Västbanken.

Här ligger den europeiska paradoxen: Om bosättningarna är olagliga, och om ockupation och bosättning strider mot internationell rätt, varför har den europeiska ekonomin förblivit öppen för produkter som kommer från hjärtat av detta projekt? Och varför har företag och institutioner som drar nytta av bosättningarna förskonats från några verkliga kostnader? Det politiska erkännandet av bosättningarnas olaglighet utan att vidta ekonomiska och rättsliga åtgärder för att stoppa finansieringen av dem eller dra nytta av dem gör detta erkännande mer likt en moralisk ståndpunkt utan påtryckningsmedel.

Det nuvarande steget bör dock inte underskattas, eftersom det kan vara början på en bredare väg om Europa har den politiska viljan att slutföra den. Problemet ligger inte i att förhindra vissa lådor med grönsaker eller jordbruksprodukter som kommer från bosättningarna, utan i den större frågan om företag, banker, investeringar, finansiering och den ekonomiska struktur som gör bosättningen till ett lönsamt och expanderbart företag. Om Europa verkligen vill påverka den israeliska politiken måste det gå från att straffa vissa produkter till att införa en kostnad för själva bosättningssystemet.

De europeiska åtgärderna kan också öppna en möjlighet för den palestinska ekonomin, särskilt jordbrukssektorn, att återfå en del av sin närvaro på de europeiska marknaderna, men detta kommer inte att ske automatiskt. Den palestinska produkten behöver stöd inom produktion, förpackning, marknadsföring, transport och tillgång till marknader, och innan dess behöver den skyddas från ockupationens åtgärder som begränsar palestiniernas rörlighet och undergräver deras förmåga att nå sina egna områden och marknader. Därför är stödet till den palestinska ekonomin inte bara att öppna marknaderna för palestinska produkter, utan också att utöva påtryckningar på ockupationen, som hindrar palestiniernas förmåga att producera och marknadsföra det de äger.

Men den svåraste frågan kvarstår: Är det Europa gör början på riktiga sanktioner, eller ett sent försök att rädda ansiktet inför det som sker i Palestina? Svaret kommer att avgöras av de kommande stegen. Om åtgärderna stannar vid vissa varor och de ekonomiska, politiska och investeringsmässiga förbindelserna med Israel fortsätter som vanligt, kommer det att vara svårt att betrakta dem som något mer än ett begränsat politiskt budskap. Men om de utvecklas till att förbjuda investeringar i bosättningarna, hålla de företag som är inblandade i att bygga och finansiera dem ansvariga, införa restriktioner för institutioner som drar nytta av de ockuperade områdena och koppla de ekonomiska och politiska förbindelserna till respekten för internationell rätt, kommer Europa faktiskt att ha börjat ändra reglerna för förbindelserna med Israel.

De senaste åren har visat att ockupationen inte minskar på grund av uttalanden, bosättningen inte upphör på grund av uttryck för oro, och bosättaren inte fruktar fördömanden om de inte leder till en verklig kostnad. Därför handlar det inte om värdet på de produkter som kommer att förbjudas från att komma in på de europeiska marknaderna, utan om budskapet som detta steg bär: att bosättningen, som brukade växa utan kostnad, kan börja, om än långsamt, betala priset för sin existens.

Men Europa står inför ett större test än att bara förbjuda produkter från bosättningarna. Antingen gör det internationell rätt till en regel som styr dess utrikesrelationer, eller så fortsätter det med sin selektiva politik som gör lagen stark när det gäller dess motståndare och svag när det gäller Israel. I det palestinska fallet i synnerhet är frågan inte längre om Europa vet att

bosättningarna är olagliga; det har den vetat i åratal. Den verkliga frågan är: Har Europa det politiska modet att omvandla detta erkännande till ett verkligt pris som ockupationen får betala, eller kommer den att nöja sig med begränsade åtgärder för att lugna sitt samvete och rädda ansiktet?

En ockupation som inte betalar ett pris för att fortsätta har ingen anledning att dra sig tillbaka, och en bosättning som inte står inför politiska, ekonomiska och juridiska kostnader kommer att fortsätta att expandera. Vad Palestina behöver idag är inte fler europeiska uttalanden, utan en verklig övergång från fördömande till handling, från ord till sanktioner och från politisk sympati till påtryckningar som förändrar maktbalansen på marken.