Fathi Kulaib  |  Chef för avdelningen för yttre förbindelser vid den Demokratiska fronten för Palestinas befrielse

Begreppet strategi går i sitt historiska ursprung tillbaka till att vara en vetenskap och konst som leder arméer och hanterar fältstrider, men det har genomgått en förändring i takt med de växande komplexiteterna i modern tid. Det är inte längre begränsat till den militära sfären, utan har utvidgats till att utgöra en grundläggande pelare för övergripande planering inom vetenskaperna om administration, ekonomi, offentlig politik och politiska rörelser. Det innebär nu att utforma och formulera långsiktiga visioner som definierar de stora målen och syftena och styr de tillgängliga möjligheterna, inklusive mänskliga resurser, geografi och materiella resurser.
Den verkliga betydelsen av strategiska mål ligger i hur man hanterar förhållandena i den rådande verkligheten. Ett principiellt fast grepp om målet innebär inte förmågan att uppnå det på en gång, särskilt när maktbalansen är kraftigt snedvriden till motståndarens fördel. Att insistera på en direkt avgörande i sådana situationer kan förvandlas till ett äventyr som leder till slöseri med energi. Här blir betydelsen av "fas och taktik" tydlig, vilket innebär att omvandla strategin till successiva tidsfaser, så att varje fas har specifika mål, och övergången från en fas till en annan sker gradvis för att nå slutmålet.
Enligt ovanstående blir ekvationen: Ju mer det strategiska målet överstiger de aktiva krafternas förmåga att uppnå det på en gång, desto större blir behovet av att dela upp det i en serie av på varandra följande och sammanlänkade etappmål. Alla framsteg som uppnås kommer i varje fas att bidra till att ändra maktbalansen, stärka de tillgängliga kapaciteterna och skapa lämpliga politiska, organisatoriska och praktiska förutsättningar för en stabil och effektiv övergång till nästa fas, tills det övergripande målet uppnås.
Detta bekräftas av nationella och befrielseerfarenheter, som visar att uppnåendet av stora mål vanligtvis inte sker genom en direkt väg, utan genom en gradvis ackumulering som kännetecknas av flexibilitet och förmågan att läsa av maktbalansen. I ljuset av obalansen i denna maktbalans ses inte fasen som en reträtt från fasta principer eller mål, utan snarare som en nödvändig mekanism för att stå emot, bevara styrka och ackumulera vinster... som en förberedelse för att skapa lämpliga förutsättningar för att uppnå strategiska mål i senare faser.
Följaktligen förblir fasen ett uttryck för politisk realism, så länge den förblir föremål för en tydlig strategisk kompass och inte förvandlas från ett medel till ett mål. Strategin stakar ut den slutliga destinationen, medan taktiken definierar stegen på vägen, vilket gör det möjligt att omvandla partiella prestationer och tillfälliga kompromisser till en bas för att bygga en bredare styrka och en gradvis förändring i maktbalansen.
När vi blickar tillbaka på historien ser vi exempel på folk som har vetat hur de ska utnyttja sina möjligheter och använda dem för att tjäna ett övergripande strategiskt mål, särskilt när det inte har varit möjligt att lösa konflikten på en gång. Dessa folk insåg att uppnåendet av stora mål kräver uthållighet, ackumulering av prestationer och god hantering av etapper, vilket omvandlar begränsade möjligheter till ackumulerade styrkefaktorer inför utmaningarna. Exempel på sådana erfarenheter är:
Italiens enande på 1800-talet: Den italienska nationalistiska rörelsen syftade till att ena de italienska territorierna och upprätta en enad stat, men splittring och utländskt inflytande hindrade att detta uppnåddes på en gång. Därför följde den en gradvis väg, som började med att stärka kungariket Sardinien, sedan alliansen med Frankrike mot Österrike 1859 och återerövringen av Lombardiet, kontrollen över Sicilien och Neapel, utropandet av kungariket Italien och därefter annekteringen av Venedig och Rom.
Indiens självständighet: Det övergripande målet för den indiska nationalistiska rörelsen var självständighet och slutet på den brittiska kolonialismen, men maktbalansens obalans gjorde att detta mål inte kunde uppnås på en gång, så alternativet var att gå stegvis. Rörelsen började med krav på självstyre, sedan protester och bojkotter för att försvaga det brittiska inflytandet, vilket ledde till "Quit India"-rörelsen, som i ett kumulativt sammanhang bidrog till Indiens självständighet 1947.
Sydafrika och slutet på apartheidregimen: Trots maktobalansen fortsatte Afrikanska nationalkongressen sin kamp för att avveckla apartheidregimen och uppnå jämlikhet, och antog en gradvis strategi som började med att bygga självorganisering och utveckla politiskt och folkligt motstånd, parallellt med att mobilisera internationellt tryck, vilket ledde till avvecklingen av apartheidregimen och genomförandet av de första inkluderande demokratiska valen 1994.
Andra modeller: Dussintals historiska modeller kan nämnas som förstärker idén om att koppla samman strategiska mål och de nödvändiga mellanliggande stegen för att uppnå dem gradvis och kumulativt. Bland dem finns de rörelser som USA bevittnade mot Storbritannien, som började med specifika krav, såsom att protestera mot skatter och kräva politiska rättigheter, sedan eskalerade protesten och det organiserade motståndet, vilket ledde till självständighetsförklaringen. Likaså modellen som presenterades av den sionistiska rörelsen, som formulerade sitt politiska projekt decennier innan det omsattes till verklighet på marken, genom gradvisa och kumulativa steg som inkluderade att bygga organisationer, uppmuntra migration och bosättning, utveckla relationer med stormakter och imperier, mobilisera internationellt stöd, vilket ledde till etableringen av det sionistiska projektet på Palestinas land.
Erfarenheterna från de nationella befrielse­rörelserna runt om i världen bekräftar att ingen av dem lyckades uppnå sina strategiska mål på en gång. De flesta av dem tillgrep snarare gradvisa etappvisa val på vägen mot det slutliga målet, nämligen självständighet, ett slut på kolonialismen och befrielse från dess dominans. Konfliktens natur och den obalanserade maktbalansen mellan befrielsekrafterna och kolonialmakterna tvingade fram antagandet av strategier som bygger på gradvisa steg och ackumulering av framsteg, så att varje fas blir en grund för övergången till en mer avancerad fas.
Fasindelningen i befrielse-rörelsernas erfarenheter var i huvudsak inte ett övergivande av det strategiska målet eller ett ersättande av det med ett lägre mål, utan snarare en realistisk mekanism för att hantera konflikten under ojämna förhållanden, genom att fastställa vad som kan uppnås i varje fas, bygga upp styrkefaktorer och dra nytta av politiska, regionala och internationella förändringar. Således blev det slutliga målet resultatet av en lång process av ackumulerade prestationer som bidrar till att gradvis förändra maktbalansen och skapa de politiska, organisatoriska och folkliga förhållanden som i slutändan kräver självständighet och slut på kolonialismen.

En parallell vision till Saladins strategi med etappvisa lösningar
Antagandet av etappvisa lösningar grundar sig inte uteslutande på en obalans i maktförhållandena, utan dikteras också av den specifika målsättningens karaktär, särskilt när de tillgängliga resurserna inte räcker till för att möta kraven i konfrontationen, eller när det finns flera konfliktfronter, för att inte tala om regionala och internationella komplikationer som motverkar det önskade resultatet. Därför blir en stegvis strategi en strategisk nödvändighet som syftar till att investera i självuppbyggnad och att förbereda samhället för kraven i en konfrontation, samt att undvika att rusa in i avgörande och oförutsedda strider innan de subjektiva och objektiva förutsättningarna för framgång har uppnåtts.
Den historiska erfarenheten av ledaren Saladin illustrerar tydligt detta koncept; hans genialitet var inte begränsad till den militära aspekten, utan kännetecknades också av en hög politisk medvetenhet och en realistisk tolkning av situationen. År 1169 insåg han att befrielsen av Jerusalem var ett steg vars förutsättningar ännu inte var mogna, och att för att nå detta strategiska mål krävdes en flerfacetterad förberedande väg, som bestod av:
– Att organisera och förena den inre fronten, och integrera Egyptens och Levantens politiska och militära makt under ett enat ledarskap, eftersom han insåg att splittring utgör ett hinder för att uppnå de stora målen.
– Uppbyggnad av egen kapacitet och etablering av ekonomiska och militära strukturer som kan bära bördorna av en potentiellt långvarig strid.
Att gradvis försvaga motståndaren: genom att geografiskt isolera honom, skära av hans försörjningslinjer och utmattas honom i på varandra följande konfrontationer, tills förutsättningarna för den avgörande striden är uppfyllda.
– Uppnå kumulativa segrar, genom strider och konfrontationer som bidrog till att uppnå tillfälliga vinster, försvagade motståndaren och slutligen ledde till belägringen av Jerusalem och dess politiska och militära isolering.
Följaktligen var fasen i Salah al-Dins strategi inte en uppoffring av det större målet, utan snarare det mest realistiska och effektiva alternativet för att skapa en inkubator för seger och dess avgörande förutsättningar. Här ligger hemligheten bakom framgångsrikt strategiskt ledarskap i att välja en rationell metod för att bygga styrka, hantera resurser och välja rätt tidpunkt, för att uppnå en balans mellan långsiktig ambition och kortsiktig realism.
Avsikten med denna korta presentation är inte att projicera en historisk erfarenhet, som kan vara annorlunda i sina element, på den palestinska verkligheten, utan snarare att härleda en allmän strategisk logik som kan anpassas till dagens verklighet. Det innebär att när det av olika skäl är svårt att uppnå ett stort mål, kan den långa och mödosamma vägen delas upp i en rad etappmål, under vilka samhället förbereds för vad som komma skall, motståndaren försvagas och man bygger vidare på de framsteg som kan uppnås i den regionala och internationella omgivningen, för att sedan gå vidare till högre nivåer av konfrontation.
I den meningen är inte en stegvis strategi ett alternativ till slutmålet, utan ett sätt att underlätta att nå det till lägsta möjliga kostnad.
Denna innebörd överensstämmer tydligt med filosofin bakom det nationella etappvisa programmet som lades fram av den Demokratiska fronten, innan det antogs av Palestinska befrielseorganisationen och omvandlades till ett kamp-program för det palestinska folket. Programmet fastställde mål som kunde uppnås under en viss fas, baserat på en maktbalans som gjorde det möjligt, utifrån att det som kan uppnås under denna fas inte är slutmålet, utan ett steg som hjälper till att uppnå större mål senare.
Här kan förhållandet mellan den interimistiska programmet och den nationella enheten förstås djupare och kopplas till den strategi som Salah al-Din al-Ayyubi följde. Att förena krafter och bygga upp egen kapacitet var ett villkor för att gå från ett steg till ett annat. I den palestinska erfarenheten bör inte den nationella enheten förstås som ett självständigt organisatoriskt mål, utan som ett medel för att bygga upp den styrka som krävs för att genomföra det nationella programmet.
Därför bygger citatet av Salah al-Dins erfarenhet inte på en jämförelse mellan två olika epoker och konflikter, utan på att lyfta fram en allmän princip i strategiskt tänkande: ju större klyftan mellan det slutliga målet och den befintliga maktbalansen, desto större är behovet av att bygga en tydlig etappväg som omvandlar det stora målet till specifika uppgifter, uppgifterna till prestationer, prestationerna till en ackumulering av makt och ackumuleringen av makt till en förändring i maktbalansen. I den meningen kan det stegvisa programmet ses som mer än bara en formulering av ett politiskt krav i ett specifikt skede; det är ett sätt att tänka strategiskt baserat på att hantera förhållandet mellan mål, verklighet, tid och makt.
Här framträder vikten av att inte blanda ihop "interim" och "partiellt". Det partiella målet kan vara fristående från det övergripande målet, medan det etappvisa målet måste vara kopplat till ett organiskt förhållande mellan den aktuella etappen och de efterföljande etapperna. Denna punkt förklarar vikten av att förändra maktbalansen i den Demokratiska frontens politiska tänkande. Etappvishet nöjer sig inte med att utnyttja befintliga möjligheter, utan syftar till att skapa nya möjligheter. Det innebär att en etappvis prestation inte bara bör vara ett resultat av kampen, utan i sin tur måste bli en källa till ny styrka som möjliggör övergången till en högre etapp.
Detta är skillnaden mellan etappvishet som en strategi för framsteg och etappvishet som enbart en hantering av verkligheten. I det första fallet är varje steg kopplat till den allmänna riktningen, och dess värde mäts utifrån dess förmåga att bana väg för nästa steg. I det andra fallet kan den partiella prestationen bli ett slutgiltigt tak, och kopplingen mellan medel och mål bryts.
I den meningen kan det nationella stegvisa programmet förstås som ett försök att omvandla den palestinska nationella strategin från nivån för allmänna slagord till en gradvis politisk utformning av kampen, genom att definiera vad som kan uppnås i varje steg, bygga den bredaste nationella alliansen kring den, använda prestationen för att ändra maktbalansen och sedan investera denna omvandling för att gå vidare till ett mer avancerat steg. Detta kan kanske förklara den nuvarande oförmågan att omvandla våra stora prestationer till utnyttjade politiska vinster, eftersom det nuvarande politiska systemet inte har byggts på grundval av en tydlig strategi som kopplar samman det övergripande målet med de etappvisa målen.
Det nationella etappprogrammet utgjorde en av de mest framträdande förändringarna i utvecklingen av den samtida palestinska nationella rörelsens politiska och strategiska tanke, och det representerade också ett av de viktigaste bidragen från Demokratiska fronten för Palestinas befrielse (DFLP) till att omformulera förhållandet mellan nationella mål och medlen för att uppnå dem. Det kom i ett sammanhang med en stor obalans i maktbalansen, splittringen av det palestinska folket, den fortsatta ockupationen, flykten och avsaknaden av nationell suveränitet. Därav behovet av att formulera en strategi som inte överger de nationella målen, samtidigt som den tar hänsyn till den politiska och fältmässiga verkligheten och den nationella rörelsens förmåga att gradvis uppnå framgångar.
Bakgrunden som styrde Saladin Ayyubis strategi i hans tolkning av den verklighet han levde i överlappar i princip den verklighet som uppstod efter den stora palestinska Nakban. Det palestinska folket stod inför en israelisk enhet som stöddes av stora internationella makter, vilket fick de palestinska krafterna att realistiskt tänka att det inte var möjligt att uppnå nationella mål på ett omfattande och omedelbart sätt under de rådande förhållandena. Alternativet till detta var inte att överge det nationella målet, utan att anta en stegvis och kumulativ väg som bevarar de nationella rättigheterna och omvandlar partiella landvinningar till grunder på vilka efterföljande etapper kan byggas.
I detta sammanhang tog elementen i det etappvisa programmet form inom den Demokratiska fronten, innan de överfördes till det bredare palestinska ramverket, fram till det palestinska nationalrådets godkännande, vid dess tolfte session 1974, av tio-punkts-programmet, som senare blev en av de viktigaste grunderna för det palestinska nationella samförståndet.
Baserat på detta bygger det stegvisa programmet, i sin enklaste definition, på att kombinera stabiliteten i de nationella rättigheterna med vägen till att uppnå dem. Det omedelbara målet är att förverkliga rätten att återvända, rätten till självbestämmande och upprättandet av en oberoende och suverän palestinsk stat på de palestinska områden som ockuperades 1967, med Jerusalem som dess huvudstad.
Om fasen inte innebär att överge de bredare nationella målen, utan snarare att gradvis hantera verkligheten och maktbalansen, så att varje prestation blir en grund för efterföljande prestation, var det logiskt att regelbundet utvärdera fasplanerna, dra nytta av den föregående fasen, bygga vidare på vad som uppnåtts i den och övervinna de brister eller misstag som erfarenheten har visat. Detta liknar de femårs- och tioårsplaner som har blivit en självklarhet i statligt arbete, där varje plan inte börjar från noll, utan utgår från en utvärdering av den föregående planen, en granskning av resultaten och lärdomar som har dragits.
Det palestinska nationella arbetet behöver, mot bakgrund av de komplexa omständigheterna och de många utmaningarna, en tydlig strategisk vision där faserna kompletterar varandra och deras resultat ackumuleras, snarare än att varje fas förblir åtskild från den andra. Här ligger vikten av det nationella partnerskapet i utformningen av det palestinska beslutsfattandet, vilket samtidigt kräver en utvärdering av kampens olika faser och att dra lärdom av erfarenheterna, så att man kan övervinna deras negativa aspekter och bygga vidare på det som erfarenheten har visat vara sant. Utvärderingen är inte en politisk lyx, och inte heller en granskning som syftar till att tillskriva ansvar, utan ett grundläggande villkor för att utveckla prestationer och korrigera kursen, samt säkerställa att den nationella erfarenheten omvandlas till ackumulerad kunskap som hjälper till att fatta mer realistiska och effektiva beslut i senare skeden.
Mot bakgrund av ovanstående verkar det som om den allmänna politiska debatten på den palestinska arenan fortfarande saknar en läsning som i tillräcklig utsträckning bygger på logiska kriterier och lärdomar från den historiska erfarenheten. I synnerhet den nationella etappvisa planen har varit föremål för en stor mängd förvrängning och feltolkning, så att den har kopplats till Osloavtalet, eftersom det senare var en naturlig förlängning av den, medan det finns en grundläggande skillnad mellan den etappvisa planen och den politik som ledde till Oslo.
Etapprogrammet var inte bara ett projekt för en politisk lösning, som vissa har försökt att framställa det som, utan var i huvudsak ett kamp-program som byggde på att skapa verktyg för folklig konfrontation och förberedelser för en omfattande intifada inom ramen för ett folkkrig, vilket bidrog till att ena det palestinska folket och ge politiskt skydd för militära insatser. Det utgjorde också en av grunderna som stärkte Palestinska befrielseorganisationens närvaro och dess breda arabiska och internationella erkännande.
Det grundläggande problemet i den palestinska politiska tanken är inte bristen på idéer, utan den upprepade oförmågan att omvandla det historiska och kämpande arvet till en sammanhängande och förnybar politisk teori. Det palestinska folket har ett rikt politiskt och intellektuellt arv som har byggts upp genom årtionden av motstånd och kamp, och den samtida palestinska revolutionen har under årtionden bidragit till att befästa den palestinska frågan som en fråga om ett folk som kämpar för sina nationella rättigheter.
Det nuvarande problemet är dock den fortsatta oförmågan att utforma en överenskommen nationell kampstrategi som drar lärdom av erfarenheterna och svarar på politiska förändringar. Därför bör frågan inte börja från noll: "Vilket nationellt projekt vill vi ha?"Utan snarare från hur man kan utveckla det som har ackumulerats genom erfarenhet och omvandla det till en mer effektiv och enad vision och strategi.
Det verkar uppenbart att det finns en oroväckande nedgång i produktionen av palestinsk politisk tanke, jämfört med vad den palestinska arenan upplevde under de första åren efter bildandet av Palestinska befrielseorganisationen, då den perioden präglades av en intellektuell och politisk dynamik som bidrog till att forma den nationella visionen och utforma program och strategiska val. Denna nedgång har möjliggjort framväxten av politiska projekt som är specifika för komponenter och fraktioner, så att varje part nu ser sitt program som det mest korrekta och mest kapabla alternativet för att konfrontera den andra partens politiska projekt, i stället för att se det nationella programmet som den övergripande ramen som bör utvecklas och byggas vidare på.
Det är anmärkningsvärt att palestinierna har ett nationellt projekt som har godkänts av fraktioner och folk, och som också har fått betydande internationellt erkännande. Detta är en politisk prestation som inte är lätt att uppnå eller reproducera under nuvarande omständigheter, och det är fortfarande det program som är mest accepterat av det palestinska folket i dess olika grupper och strömningar.
Därför ligger utmaningen inte i att skapa ett nytt nationellt projekt, utan snarare i att återuppliva detta projekt, utveckla dess verktyg och förnya det politiska tänkande som det bygger på, så att det kan svara på de snabba förändringarna, hantera interna meningsskiljaktigheter och omvandla fraktionernas mångfald från en källa till konkurrens om program till en källa till berikning och utveckling av det nationella projektet.