Osloavtalet var inte bara ett flyktigt politiskt avtal i den palestinska frågans historia, utan snarare en vändpunkt som omdefinierade konflikten från en fråga om ett folk som motstår ockupationen och kräver sin frihet och självständighet till en fråga om en auktoritet med begränsade befogenheter, som rör sig inom ett område där ockupationen definierar dess politiska, säkerhetsmässiga och ekonomiska gränser. Mer än tre decennier efter undertecknandet av avtalet verkar resultatet tydligare: Den palestinska staten som marknadsfördes till palestinierna har inte upprättats, medan bosättningarna har expanderat, den israeliska kontrollen över marken har fördjupats, Västbanken har förvandlats till fragmenterade områden, och ockupationen förblir den faktiska beslutsfattaren i de flesta aspekter av livet.

Vi har, som många säger idag, fallit för illusionen om statsalternativet och gradvis övergett begreppet en enad nation. Det nationella projektet reducerades till en myndighet under ockupation, institutioner utan suveränitet, en ekonomi utan självständighet och säkerhetsapparater som verkar i en miljö där ockupationen har övertaget. Samtidigt som övergångsperioden skulle ha varit en väg mot att få slut på ockupationen och upprätta en stat, utnyttjade ockupationen Osloåren för att etablera nya realiteter på marken, främst genom utbyggnad av bosättningar, konfiskering av mark och förändring av karaktären hos Jerusalem och Västbanken.

Osloavtalet fungerade som en skärm och ett täckmantel för Israels agerande på Västbanken och i Jerusalem, eftersom Israel drog nytta av att det fanns en politisk process som kallades fred för att fortsätta sin politik på marken. Under Osloåren expanderade bosättningarna, muren byggdes, Västbanken utsattes för en omfattande invasion 2002, president Yassir Arafat mördades 2004 och Gazaremsan separerades från Västbanken 2005, medan alla seriösa internationella insatser för att få slut på ockupationen fortsatte att hindras under förevändningen att bevara fredsprocessen.

Förlusten var inte bara politisk och säkerhetsmässig, utan sträckte sig även till ekonomin, som blev begränsad av strukturen i de avtal som ingicks inom ramen för Oslo, framför allt Paris ekonomiska protokoll. Den palestinska ekonomin befann sig djupt kopplad till den israeliska ekonomin, genom tullunionen, israelisk kontroll över gränsövergångarna och import- och exporttrafiken, vilket hindrade palestinierna från att bygga en oberoende ekonomi som kunde kommunicera fritt med omvärlden.

Här ligger ett av de farligaste resultaten av Oslo: ockupationen kontrollerar inte längre bara mark, vapen och rörelse, utan kan också påverka detaljerna i det palestinska ekonomiska livet. Gränsövergångarna, hamnarna, handelsrörelsen, import och export förblev under israelisk kontroll, och clearingmedlen blev ett politiskt och ekonomiskt påtryckningsmedel som Israel använder närhelst det vill straffa eller utpressa den palestinska myndigheten.

Utan tvekan knöt Parisprotokollet den palestinska ekonomin till den israeliska ekonomin och begränsade dess förmåga att bygga oberoende handels- och ekonomiska relationer med världen. Med den palestinska myndighetens fortsatta efterlevnad av dessa avtal blev den palestinska ekonomin mer bräcklig och beroende av den israeliska sidan, vilket gör processen för återhämtning och återuppbyggnad av en oberoende ekonomi svårare, även om den politiska verkligheten förändras och ockupationen upphör.

Således låg problemet med Osloavtalet inte bara i vad avtalet föreskrev, utan i den väg som det därefter ledde till. I stället för att avtalet skulle vara en övergångsfas som skulle avslutas med ockupationens tillbakadragande och upprättandet av en stat, blev övergångsfasen en permanent realitet, och myndigheten förvandlades från ett övergångsverktyg som skulle leda till självständighet till en politisk struktur som existerar under ockupationens villkor. Samtidigt fortsatte Israel att utvidga bosättningarna, konfiskera mark och skapa nya fakta på marken, medan palestinierna fortsatte att vänta på den stat som skulle ha upprättats i slutet av övergångsfasen.

Det allvarligaste är att Osloavtalet bidrog till att flytta konfliktens fokus från frågan: Hur ska vi få ett slut på ockupationen? Till frågan: Hur hanterar vi den auktoritet som finns under ockupationen? Det var här ekvationen gradvis började vändas. Den interna palestinska konflikten kom att handla om myndigheten, dess institutioner, positioner och privilegier, medan ockupationen fortsatte sitt projekt på marken utan uppehåll.

Därför är en översyn av Osloavtalet idag varken en politisk lyx eller ett försök att återvända till det förflutna, utan en nödvändighet för att förstå nutiden och framtiden. Efter alla dessa år är frågan inte längre bara varför den palestinska staten inte har upprättats, utan varför palestinierna har fortsatt att betala priset för ett avtal vars grundläggande skyldigheter den israeliska sidan inte har uppfyllt, medan ockupationen har fortsatt att bli allt starkare och mer kontrollerande?

Erfarenheten har visat att en stat inte byggs genom namn, inte genom ministerier och institutioner, inte genom pass och privilegier, utan genom suveränitet över land, gränser, resurser och politiskt och ekonomiskt beslut. En myndighet utan suveränitet, en ekonomi utan självständighet och ett land som urholkas av bosättningar är inte en naturlig väg till en stat, utan kan snarare förvandlas till en administration av ockupationen i stället för att avsluta den.

Därför är det farligaste som vi måste se över inte bara Oslo-texterna, utan den politiska illusion som har uppstått kring dem; illusionen att ockupationen kan upphöra medan dess grundläggande verktyg förblir på plats, att staten kan födas ur livmodern hos en myndighet som inte har kontroll över sitt land, och att hemlandet kan reduceras till myndighetens gränser och dess institutioner. Den palestinska frågan är större än en myndighet, bredare än ett avtal och djupare än ett fragmenterat statsprojekt. Det är en fråga om hemland, folk, historiska rättigheter, suveränitet och frihet, och om inte denna mening återställs, kommer palestinierna att fortsätta att kretsa i samma cirkel: en myndighet under ockupation, en ekonomi under förmyndarskap, ett land som urholkas och en stat som skjuts upp på obestämd tid.