Det är svårt att se på relationen mellan prins Faisal bin Al-Hussein, som senare skulle bli kung av Irak, och Chaim Weizmann, ordförande för den sionistiska världsorganisationen och senare den första presidenten i staten Israel, utanför det turbulenta ögonblick då den uppstod. Första världskriget var på väg att ta slut, och den osmanska staten höll på att falla sönder, medan Storbritannien och Frankrike ritade om kartan över Mellanöstern i enlighet med sina intressen. Araberna, som kämpade mot osmanerna tillsammans med de allierade, väntade på att de brittiska löftena om självständighet skulle bli en politisk verklighet, men bakom dessa löften hade Sykes-Picot-avtalet delat upp inflytandeområdena mellan London och Paris, medan Balfour-deklarationen 1917 lade till ett nytt element på scenen genom att förklara Storbritanniens stöd för upprättandet av ett "nationellt hemland för det judiska folket" i Palestina.
I den miljön framstod Faisal som en framväxande arabisk aktör, men han var en aktör som saknade en etablerad stat och en professionell diplomatisk apparat. Istället stod han inför två imperier som hade segrat i kriget, och en sionistisk rörelse som började bygga ett omfattande nätverk av relationer inom Storbritannien, Europa och USA. För Faisal vid den tiden var frågan om Palestina inte skild från den större frågan om Syriens öde, den arabiska enheten och framtiden för hela det hashemitiska projektet. Det är just vid denna punkt som det tvetydiga förhållandet med Weizmann börjar.
Britterna var angelägna om att föra de två sidorna närmare varandra. Den brittiska regeringen uppmuntrade Weizmanns kontakt med Faisal och såg den arabisk-judiska överenskommelsen som ett sätt att mildra det förväntade motståndet mot genomförandet av Balfourdeklarationen och samtidigt befästa det brittiska inflytandet i Palestina. Lawrence av Arabien, som Faisal litade på efter år av strider mot osmanerna, var en av de viktigaste medlarna i dessa kontakter. Faisal fick upprepade gånger höra idén att det sionistiska projektet inte innebar upprättandet av en judisk stat, att den judiska invandringen inte skulle hota araberna, utan snarare skulle föra med sig pengar, expertis och modern teknik till Palestina och regionen, och att det politiska inflytande som den sionistiska rörelsen åtnjöt i London och Washington kunde hjälpa araberna vid fredskonferensen.

Mötena mellan Faisal och Weizmann började i Aqaba, i prins Faisals läger under krigets sista månader, och flyttade sedan till London efter Faisals ankomst till Europa. Den 11 december 1918 träffades de på Carlton Hotel, och Lawrence var närvarande som tolk, eftersom Weizmann inte kunde arabiska, medan Faisal inte behärskade engelskan tillräckligt väl för att föra en exakt politisk dialog. Senare redogörelser avslöjar en betydande skillnad i förståelsen av vad som utspelade sig mellan de två männen. Enligt Weizmanns version verkade Faisal vara mottaglig för tanken på samarbete och villig att dra nytta av judarnas pengar, expertis och inflytande. När det gäller Faisal beskrev han i ett brev som han skrev till sin far dagen efter mötet det på ett annat sätt och bekräftade att Weizmann hade försäkrat honom om att judarna inte hade för avsikt att styra Palestina eller att upprätta en egen regering, utan att de ville ha rätt att invandra, investera och delta i det civila samhället. Denna skillnad är inte en liten detalj, utan visar att de två parterna kanske använde samma ord, men inte menade samma sak. Weizmann såg Palestina ur ett sammanhängande och graderat sionistiskt nationalistiskt projekt, medan Faisal såg det ur ett bredare arabiskt projekt, och han verkade föreställa sig att det var möjligt att absorbera begränsad judisk invandring och judisk ekonomisk aktivitet inom en oberoende arabisk enhet, utan att detta skulle förvandlas till separat politisk suveränitet.
Relationen nådde sin kulmen den 3 januari 1919 när Faisal reste för att delta i Versailleskonferensen som företrädare för sin far, kungen av Hejaz. Faisal och Weizmann träffades återigen i London, i närvaro av framstående sionistiska personligheter, och Lawrence var återigen den enda tolken. Ett avtal skrivet på engelska presenterades för Faisal, som handlade om samarbete mellan araber och judar, genomförandet av Balfourdeklarationen och uppmuntran till judisk invandring och bosättning i Palestina, samtidigt som man talade om att skydda arabiska bönders och arrendatorers rättigheter.
Här ligger den grundläggande knuten i berättelsen. Faisal undertecknade avtalet, och detta är ett historiskt faktum som inte kan hoppas över, men hans undertecknande var inte ovillkorligt. Han lade till en reservation på arabiska i sin handstil som kopplade hans samtycke till arabernas självständighet, i enlighet med de krav som han tidigare hade lagt fram för den brittiska regeringen, och han angav att om dessa krav ändrades skulle han inte vara bunden av avtalet, och Faisal ansåg att Palestina var en del av den arabiska ramen som han krävde självständighet för. Härifrån uppstod två motstridiga tolkningar av avtalet. Den första ser Faisal som en pragmatisk politiker som försökte använda den sionistiska rörelsen för att balansera det franska trycket på Syrien och vinna brittiskt och amerikanskt inflytande till förmån för sitt arabiska projekt. Fransmännen krävde Syrien och Libanon och förlitade sig på tidigare överenskommelser med Storbritannien, medan Faisal med alla medel försökte förhindra uppdelningen av arabländerna som krigsbyte. Tron på den sionistiska inflytandets styrka i Storbritannien och USA verkar ha fått honom att se Weizmann som en taktisk allierad som kunde stärka hans ställning gentemot fransmännen.
Men den andra tolkningen ser det som hände som ett exempel på den stora obalansen i makt och erfarenhet mellan parterna. Faisal var mycket beroende av britterna under sin tid i Europa, medan hans rådgivande team inte kunde hålla jämna steg med de brittiska politiska apparaterna eller den organiserade sionistiska delegationen. I sin bok "Faisal I... kung av Irak" hävdar Ali Abdul Amir Allawi att denna obalans gjorde Faisal föremål för ständig politisk vägledning, och han tar till och med upp möjligheten att Lawrences översättning av den reservation som Faisal lade till avtalet kan ha förvrängt dess verkliga innebörd. Anis Sayigh avvisar dock bestämt att dessa omständigheter ska användas som en ursäkt för att frikänna Faisal. I sin bok "Hashemiterna och Palestinaproblemet" ställer han hårdare frågor: I vilken egenskap förhandlade Faisal om Palestina? Och vem gav honom rätten att avstå från eller acceptera i dess folks namn? Han bekräftar att palestinierna inte gav honom fullmakt att göra det, och att kung Hussein bin Ali själv inte godkände avtalet. Dessutom var ett antal av Faisals arabiska rådgivare inte medvetna om vad som hände vid tidpunkten för undertecknandet.
Sayeghs tonfall blir hårdare när han diskuterar det försvar som framfördes av Awni Abdul Hadi, en av Faisals män vid fredskonferensen i Paris, som hävdade att emiren inte kunde engelska och att Lawrence översatte avtalet felaktigt för honom och inte presenterade det för sina arabiska rådgivare, som kunde språket. För Sayigh leder detta försvar inte till att Faisal frikänns, utan öppnar snarare en annan dörr för ansvarsskyldighet: Hur kan en prins som företräder en så allvarlig fråga underteckna ett dokument vars språk han inte förstår och inte visar upp det för sina rådgivare? Och varför litar han mer på en brittisk medlare än på dem omkring honom? Och varför har sanningen om avtalet hållits borta från allmänheten under många år? Därför verkade Awni Abdul Hadi's försvar, i Sayeghs läsning, mer som att fördubbla problemet än att lösa det. Här är det svårt att acceptera bilden av Faisal som det rena offret, precis som det är svårt att reducera honom till bilden av mannen som helt enkelt övergav Palestina. Han visste att han undertecknade ett politiskt avtal med ledningen för den sionistiska rörelsen, men han föreställde sig sannolikt att avtalet var en del av en bredare överenskommelse: arabiskt självständighet i utbyte mot begränsat samarbete med det sionistiska projektet. Problemet är att stormakterna inte genomförde den del som Faisal ansåg vara väsentlig i den överenskommelsen. Frankrike ockuperade Syrien 1920, och det arabiska projekt som han satsade på kollapsade, medan Balfourdeklarationen förblev i kraft och övergick till det brittiska mandatet över Palestina.
Ännu mer intressant är att avtalet senare användes som bevis på ett arabiskt godkännande av det sionistiska projektet, medan Feisals förbehåll som åtföljde det inte alltid fick samma uppmärksamhet. Till och med Allawi, som lägger stor vikt vid britternas svek och den obalanserade maktbalansen, befriar inte Faisal från ansvar, utan anser att hans underskrift var en mycket riskabel handling och att dokumentet senare utnyttjades politiskt på ett sätt som gick utöver vad Faisal trodde att han hade samtyckt till.
Därför kan den viktigaste frågan efter mer än ett sekel inte vara huruvida Faisal undertecknade avtalet, för det är ett faktum, utan vad han trodde att han undertecknade, hur mycket han förstod av det projekt som stod framför honom och hur mycket frihet han faktiskt hade i ett ögonblick då stormakterna skrev regionens framtid. I detta avstånd mellan politisk beräkning och felbedömning, mellan pragmatism och bedrägeri, och mellan individuellt ansvar och obalans i maktbalansen, ligger berättelsen om det tvetydiga förhållandet mellan Faisal I och Chaim Weizmann.