Firas Saleh  |  Medlem av centralkommittén för den Demokratiska fronten för Palestinas befrielse

Studien "På väg till Knesset 26 – Den politiska – partipolitiska scenen i 48", utarbetad av Mohammed Al-Sahli, direktör för det palestinska centret för dokumentation och information "Malaf", ger en omfattande politisk läsning av partipolitiken i Israel inför det 26:e Knessetvalet, som är planerat till den 27 oktober 2026, genom två sammanhängande axlar: utvecklingen av den sionistiska politiska och partipolitiska scenen, och utvecklingen av den arabiska politiska och partipolitiska scenen i 48-territorierna, för att uppskatta trenderna i valkampen och de resultat och konsekvenser den kan få för palestinierna i landet och för det palestinska nationella projektet i sin helhet.
Studien bygger på en grundläggande slutsats att Israel går in i valet och upplever en komplex kris, trots att landet har en stor militär överlägsenhet. Netanyahus regering, som stöds av de extremhögra sionistiska krafterna, har fördjupat de rasistiska, koloniala och annekterande tendenserna och har strävat efter att försvaga rättsväsendet och minska det demokratiska utrymmet, parallellt med en upptrappning av politiken för judaisering och diskriminering av palestinierna i 48-områdena. Enligt studien är Smotritchs "avgörande"-plan också ett av de tydligaste uttrycken för strävan att besegra det palestinska nationella projektet och införa fakta som hindrar en lösning baserad på internationella legitima resolutioner.
Kriget i Gaza sedan den 7 oktober 2023 framstår som en avgörande vändpunkt i det israeliska landskapet. Operation "Al-Aqsa-översvämningen" orsakade en jordbävning i det israeliska säkerhets- och politiska systemet, kullkastade bilden av "den ogenomträngliga staten" och återupplivade den israeliska känslan av existentiellt hot. Å andra sidan avslöjade kriget de fortsatta konflikterna inom den israeliska politiska och säkerhetsmässiga etableringen och den växande klyftan mellan militära prestationer och förmågan att producera ett stabilt politiskt och strategiskt resultat. Artikeln bygger på israeliska bedömningar som anser att Israel har blivit starkare militärt, men samtidigt lider av strategisk svaghet, mot bakgrund av de många fronterna, utmattningen av armén och samhället, urholkningen av den internationella statusen, den eskalerande isoleringen och spänningarna med USA om Gazaremskas framtid.
I detta sammanhang behandlar studien nedgången för den så kallade "sionistiska vänstern", med bildandet av partiet "Demokraterna" till följd av sammanslagningen av "Arbetarpartiet" och "Meretz". Trots sitt försök att presentera ett liberalt och demokratiskt alternativ till Netanyahus regering, går detta parti inte utanför den sionistiska ramen, utan kombinerar en progressiv social retorik och försvar av "demokratisk sionism", med att anta tvåstatslösningen och kritisera ockupationspolitiken. Därför framställer artikeln inte dess potentiella framväxt som en radikal förändring i inställningen till den palestinska frågan, utan snarare som ett försök att omorganisera de sionistiska centristiska och vänsterinriktade krafterna och återfå en del av deras försvagade ställning.
Studien övergår till den arabiska situationen i 48-områdena för att bekräfta att palestinierna i Israel står inför en eskalerande väg av diskriminering, judaisering, försök till israelisering och assimilering, och att "nationalitetslagen" och de efterföljande politikerna och åtgärderna har stärkt övertygelsen om den palestinska nationella särarten och nationella identiteten. Artikeln åberopar exemplet med "Värdighetsintifadan" under slaget om Jerusalem/Svärdet av Jerusalem 2021 som ett bevis på den palestinska nationella identitetens sammanhållning och på misslyckandet med israeliserings- och judaiseringsprojekten när det gäller att skilja palestinierna i 48-området från deras nationella tillhörighet.
Men det grundläggande problemet, enligt artikeln, ligger inte bara i karaktären hos den israeliska politiken, utan också i det tillstånd av splittring och förslappning som har drabbat det arabiska politiska och partipolitiska arbetet. Frånvaron av en övergripande palestinsk referens och tillbakagången av det allmänna nationella programmet har lett till att relationerna mellan komponenterna i den nationella aktionen har förvandlats till tillfälliga relationer kopplade till händelser, snarare än att vara en del av en gemensam nationell strategi. Artikeln anser att denna verklighet har försvagat förmågan att omvandla palestinierna i 48-området till en inflytelserik kollektiv politisk kraft och fått dem att förlora en del av den styrka som visades av erfarenheten med "Den gemensamma listan".
Studien ägnar särskild uppmärksamhet åt erfarenheten av enighet och splittring inom de arabiska partierna, och drar slutsatsen att valenheten inte bara är ett tekniskt arrangemang, utan en politisk faktor som påverkar omfattningen av den arabiska representationen. År 2015 lyckades "den gemensamma listan" omvandla höjningen av tröskelprocenten, som i praktiken syftade till att marginalisera de arabiska partierna, till en möjlighet att bilda en betydande parlamentarisk kraft, och den vann senare 13 och sedan 15 platser. Men de efterföljande splittringarna ledde till en minskning av den arabiska röstningen och "Samlingens" utträde ur Knesset i valet 2022, trots att den fick cirka 138 000 röster, det vill säga med en skillnad på mindre än 30 000 röster från att överskrida tröskelprocenten.
Artikeln kritiserar tydligt erfarenheten av "Den förenade arabiska listans" deltagande i Bennett–Lapid-regeringen 2021, och anser att det utgjorde en avvikelse från kampen för att införa en demokratisk lösning som sätter stopp för nationell diskriminering, och en reducering av det politiska deltagandet till att uppnå partiella vinster inom tjänster och förvaltning. Den anser också att denna väg medförde ett försök att skilja de palestinska medborgarnas kamp i 48-territorierna från det palestinska folkets kamp i de ockuperade områdena och i flyktingläger och diasporan, i en tid då det israeliska projektet riktar sig mot hela det palestinska nationella projektet.
Efter den 7 oktober intensifierades detta problem. De arabiska partiernas ståndpunkter avslöjade djupa skillnader i tolkningen av händelsen och kriget mot Gaza, medan delar av den arabiska allmänheten fortsatte att protestera mot folkmordskriget trots en atmosfär av förtryck och hot. I detta sammanhang belyser artikeln de olika ståndpunkterna mellan "Den förenade listan" å ena sidan, och "Ta'al", "Fronten" och Den högre uppföljningskommittén å andra sidan, där den senare betonar sambandet mellan de arabiska medborgarnas frågor, den palestinska folkets sak och ett slut på ockupationen.
Samtidigt beskriver artikeln upptrappningen av "lagstiftningskriget" mot palestinierna och deras företrädare, och redogör för dussintals lagar och åtgärder som har påverkat yttrandefriheten, rätten att protestera, jämlikhet, sociala rättigheter, fångars rättigheter och medborgarskap, samt försök att begränsa den arabiska politiska representationen. Den kopplar också detta till upptrappningen av politiken med rivning av hus och judaisering av Negev och Galileen, samt till den ökande organiserade brottsligheten inom det arabiska samhället, där antalet mord översteg 250 under år 2025, och andelen gripna gärningsmän inte översteg 15 %. Detta leder till att fenomenet måste behandlas som en nationell och politisk fråga, inte bara som ett socialt problem.
I avsnittet om det kommande valet beskriver artikeln en rad förändringar och en omformning av den sionistiska partikartan, inklusive bildandet av nya partier som "Bennett 2026" och den efterföljande alliansen med Yair Lapid inom "Tillsammans", Gadi Eisenkots bildande av partiet "Yashar", nedgången eller upplösningen av andra partistrukturer och "Demokraternas" inträde i valtävlingen, samt de fortsatta motsättningarna inom Likud och den styrande koalitionen, särskilt kring lagen om värnplikt för ultraortodoxa judar. Artikeln drar slutsatsen att den israeliska valscenen kännetecknas av en hög grad av flytande, och att valresultatet kan återskapa konflikten om att bilda en regering, medan behovet av röster från arabiska partier förblir om resultaten från de konkurrerande sionistiska lägren är jämna.
När det gäller den arabiska sidan bekräftar studien att tvisten om ombildningen av "Den gemensamma listan" ännu inte har avgjorts slutgiltigt. De fyra arabiska partierna enades om principen att bilda en lista av "teknisk pluralistisk" karaktär, men oenigheten kvarstod om vad som skulle hända efter valet, särskilt varje partis rätt att bestämma sin ståndpunkt om att delta i eller stödja regeringen eller stanna i oppositionen. Å andra sidan gav "Demokratiska fronten för fred och jämlikhet", "Arabiska förändringen" och "Nationella demokratiska samlingen" mandat till Nationella försoningskommittén att slutföra bildandet av en tripartitlista, samtidigt som de försökte nå en överenskommelse om överskottsröster med "Al-Muwahida". Artikeln påpekar att de flesta opinionsundersökningar förväntar sig att de arabiska partierna tillsammans kommer att få cirka 10 mandat, medan antalet kan öka till cirka 15 mandat om den gemensamma listan omformas och det arabiska valdeltagandet ökar.
Sammanfattningen av studien är att den kommande valkampanjen inte bör ses som enbart en tävling mellan partier om platser i Knesset, utan som en del av en bredare kamp om statens identitet, det politiska systemets karaktär, palestiniernas ställning i 48-områdena och framtiden för det palestinska nationella projektet. Den sionistiska scenen rör sig mot mer extremism, annexering och diskriminering, men lider samtidigt av djupa interna kriser och en växande klyfta mellan militär makt och förmågan att producera en politisk lösning. Å andra sidan har det palestinska samhället i 48-området en inflytelserik demografisk, politisk och elektoral styrka, men att omvandla denna styrka till verkligt inflytande kräver att man övervinner splittringen, fördjupar institutionaliseringen av politiskt och partipolitiskt arbete och återupprättar ett övergripande nationellt program som kopplar samman försvaret av medborgerliga och sociala rättigheter med skyddet av den palestinska nationella identiteten, det palestinska folkets högsta intressen och dess kamp för återvändande och självständighet.
Således är det mest framträdande politiska budskapet som artikeln avslutar med att enheten av arabiska politiska krafter i 48 inte är ett valmål i sig, utan snarare ett verktyg för att maximera den palestinska politiska makten inför projektet för israelisering, judaisering och diskriminering, och för att återansluta kampen för palestinierna i Israel till det allmänna palestinska nationella projektet. Det kommande valet får sin betydelse av att det är ett test av dessa krafters förmåga att omvandla sin demografiska, sociala och valmässiga tyngd till en organiserad politisk kraft, snarare än att denna tyngd förblir splittrad mellan konkurrerande listor och motstridiga ståndpunkter.