Firas Saleh  |  Medlem av centralkommittén för Demokratiska fronten för Palestinas befrielse

Studien "På väg till det 26:e Knesset – det politiska partilandskapet i 48-området", sammanställd av Mohammed Al-Sahli, direktör för det palestinska centret för dokumentation och information "Mada al-Carmel", ger en omfattande politisk genomgång av partilandskapet i Israel inför det 26:e Knesset-valet, planerat till den 27 oktober 2026, genom två sammanlänkade huvudlinjer: utvecklingen av det sionistiska politiska partilandskapet och utvecklingen av det arabiska politiska partilandskapet i 48-området, fram till en bedömning av tendenserna i valkonkurrensen och de potentiella resultaten och konsekvenserna för palestinierna i Israel och för det palestinska nationella projektet som helhet.
Studien bygger på en grundläggande slutsats att Israel går in i valet och upplever en komplex kris, trots att landet har en stor militär överlägsenhet. Netanyahus regering, som stöds av de extremhögra sionistiska krafterna, har fördjupat de rasistiska, bosättnings- och annekteringsinriktade tendenserna och har strävat efter att försvaga rättsväsendet och minska det demokratiska utrymmet, parallellt med en upptrappning av politiken för judaisering och diskriminering av palestinierna i 48-områdena. Enligt studien är Smotritchs "avgörande"-plan också ett av de tydligaste uttrycken för strävan att besegra det palestinska nationella projektet och att skapa fakta på marken som hindrar en lösning baserad på internationella legitima resolutioner.
Kriget i Gaza sedan den 7 oktober 2023 framstår som en avgörande vändpunkt i det israeliska landskapet. Operationen "Al-Aqsa-floden" orsakade en jordbävning i det israeliska säkerhets- och politiska systemet, fällde bilden av "den ogenomträngliga staten" och återskapade den israeliska känslan av existentiell fara. Å andra sidan avslöjade kriget de fortsatta konflikterna inom den israeliska politiska och säkerhetsmässiga institutionen och den växande klyftan mellan militära prestationer och förmågan att producera ett stabilt politiskt och strategiskt resultat. Artikeln bygger på israeliska bedömningar som anser att Israel har blivit militärt starkare, men samtidigt lider av strategisk svaghet, mot bakgrund av flera fronter, uttömningen av armén och samhället, urholkningen av den internationella ställningen, den ökande isoleringen och spänningarna med USA kring Gazaremsans framtid.
I detta sammanhang behandlar studien nedgången för vad som var känt som den "sionistiska vänstern", med grundandet av "Demokraterna"-partiet som ett resultat av sammanslagningen av "Arbetarpartiet" och "Meretz". Trots sitt försök att erbjuda ett liberalt och demokratiskt alternativ till Netanyahus regering, går detta parti inte utanför den sionistiska ramen, utan kombinerar en progressiv social retorik och försvar av "demokratisk sionism", med att anta tvåstatslösningen och kritisera ockupationspolitiken. Därför framställer artikeln inte dess potentiella uppgång som en radikal förändring i inställningen till den palestinska frågan, utan snarare som ett försök att omorganisera de sionistiska centristiska och vänsterinriktade krafterna och återfå en del av deras försvagade ställning.
Studien går vidare till den arabiska scenen i 48-territorierna för att bekräfta att palestinierna i Israel står inför en eskalerande kurs av diskriminering, judaisering, försök till israelisering och assimilering, och att "nationalitetslagen" och de efterföljande policyerna och åtgärderna stärkte övertygelsen om nationell särprägel och palestinsk nationell identitet. Artikeln påminner om modellen för "Värdighetsupproret" under slaget om Jerusalem/Saif Al-Quds 2021 som bevis på sammanhållningen av den palestinska nationella identiteten och misslyckandet av israeliserings- och judaiseringsprojekten att separera palestinierna i 48 från deras nationella tillhörighet.
Men det grundläggande problemet, enligt artikeln, ligger inte bara i karaktären hos den israeliska politiken, utan också i det tillstånd av splittring och förslappning som har drabbat det arabiska politiska och partipolitiska arbetet. Frånvaron av en övergripande palestinsk referens och tillbakagången av det allmänna nationella programmet har lett till att relationerna mellan komponenterna i den nationella aktionen har förvandlats till tillfälliga relationer kopplade till händelser, snarare än att vara en del av en gemensam nationell strategi. Artikeln anser att denna verklighet har försvagat förmågan att omvandla palestinierna i 48-området till en inflytelserik kollektiv politisk kraft och fått dem att förlora en del av den styrka som "Den gemensamma listan"-experimentet visade.
Studien ägnar särskild uppmärksamhet åt erfarenheten av enighet och splittring inom de arabiska partierna, och drar slutsatsen att valenheten inte bara är ett tekniskt arrangemang, utan en politisk faktor som påverkar omfattningen av den arabiska representationen. År 2015 lyckades "den gemensamma listan" omvandla höjningen av tröskelprocenten, som i praktiken syftade till att marginalisera de arabiska partierna, till en möjlighet att bilda en betydande parlamentarisk kraft, och vann senare 13 och sedan 15 platser. Men de efterföljande splittringarna ledde till en minskning av den arabiska rösten och "Balad"-partiets utträde ur Knesset i valet 2022, trots att det fick nästan 138 000 röster, vilket är mindre än 30 000 röster från att överstiga spärren.
Artikeln kritiserar tydligt erfarenheten av "Den förenade arabiska listans" deltagande i Bennett–Lapid-regeringen 2021, och anser att det utgjorde en avvikelse från kampen för att införa en demokratisk lösning som sätter stopp för nationell diskriminering, och en reducering av det politiska deltagandet till att uppnå partiella vinster inom tjänster och förvaltning. Den anser också att denna väg innebar ett försök att skilja kampen för palestinierna från 1948 från det palestinska folkets kamp i de ockuperade områdena och i flykting- och diasporalägren, samtidigt som det israeliska projektet riktar sig mot hela det palestinska nationella projektet.
Efter den 7 oktober har detta problem förvärrats. De arabiska partiernas ståndpunkter avslöjade djupa skillnader i tolkningen av händelsen och kriget mot Gaza, medan delar av den arabiska befolkningen fortsatte att protestera mot utrotningskriget trots atmosfären av förtryck och hot. I detta sammanhang belyser artikeln de olika ståndpunkterna mellan "Den förenade listan" å ena sidan, och "Ta'al", "Fronten" och den Högre uppföljningskommittén å andra sidan, där den senare betonar sambandet mellan de arabiska medborgarnas frågor, det palestinska folkets sak och ett slut på ockupationen.
Parallellt med detta följer artikeln upptrappningen av "lagstiftningskriget" mot palestinierna och deras företrädare, och presenterar dussintals lagar och förfaranden som påverkat yttrandefriheten, protest, jämlikhet, sociala rättigheter, fångars rättigheter och medborgarskap, tillsammans med försök att begränsa arabisk politisk representation. Den kopplar också detta till upptrappningen av politiken för husrivning och judaiseringen av Negev och Galileen, och till upptrappningen av organiserad brottslighet inom det arabiska samhället, där antalet mord översteg 250 under 2025, och andelen gripanden av förövarna inte översteg 15 %, vilket leder till att fenomenet behandlas som en nationell och politisk fråga, inte bara ett socialt problem.
I avsnittet om det kommande valet beskriver artikeln en rad förändringar och en omformning av den sionistiska partikartan, inklusive bildandet av nya partier som "Bennett 2026" och därefter en allians med Yair Lapid inom "Tillsammans", Gadi Eisenkots bildande av partiet "Yashar", nedgången eller upplösningen av andra partistrukturer och "Demokraternas" inträde i valtävlingen, samt de fortsatta meningsskiljaktigheterna inom Likud och den styrande koalitionen, särskilt kring lagen om värnplikt för ultraortodoxa judar. Artikeln drar slutsatsen att det israeliska valet kännetecknas av en hög grad av flytande dynamik, och att valresultatet kan komma att återge konflikten kring regeringsbildningen, samtidigt som behovet av de arabiska partiernas röster kvarstår om resultaten från de konkurrerande sionistiska lägren ligger nära varandra.
När det gäller den arabiska sidan bekräftar studien att tvisten om ombildningen av "Den gemensamma listan" inte har avgjorts slutgiltigt. De fyra arabiska partierna enades om principen att bilda en lista av "teknisk pluralistisk" karaktär, men oenigheten kvarstod om tiden efter valet, särskilt varje partis rätt att bestämma sin ståndpunkt när det gäller att delta i regeringen, stödja den eller förbli i opposition. Å andra sidan bemyndigade "Den demokratiska fronten för fred och jämlikhet", "Arabiska listan för förändring" och "Den demokratiska nationella samlingen" Kommittén för nationell enighet att slutföra bildandet av en trilaterell lista, samtidigt som de strävade efter ett avtal om överskottsröster med "Den förenade listan". Artikeln påpekar att de flesta opinionsundersökningar förväntar sig att de arabiska partierna tillsammans kommer att vinna cirka 10 platser, medan antalet kan stiga till cirka 15 platser om den gemensamma listan ombildas och den arabiska röstprocenten ökar.
Studiens sammanfattning är att den kommande valkampanjen inte bör ses som enbart en tävling mellan partier om platser i Knesset, utan som en del av en bredare konflikt om statens identitet, det politiska systemets karaktär, palestiniernas ställning i 48-områdena och framtiden för det palestinska nationella projektet. Den sionistiska scenen rör sig mot mer extremism, annexering och diskriminering, men lider samtidigt av djupa interna kriser och en växande klyfta mellan militär makt och förmågan att producera en politisk lösning. Å andra sidan har det palestinska samhället i 48-området en inflytelserik demografisk, politisk och elektoral styrka, men att omvandla denna styrka till ett faktiskt inflytande kräver att man övervinner splittringen, fördjupar institutionaliseringen av politiskt och partipolitiskt arbete och återupprättar ett övergripande nationellt program som kopplar samman försvaret av medborgerliga och sociala rättigheter med skyddet av den palestinska nationella identiteten, det palestinska folkets högre intressen och dess kamp för återvändande och självständighet.
Därmed är det mest framträdande politiska budskapet som artikeln avslutas med att enheten bland de arabiska politiska krafterna i 48-området inte är ett valmål i sig, utan ett verktyg för att maximera den palestinska politiska styrkan inför projektet med israelisering, judaisering och diskriminering, och för att återknyta kampen för palestinierna i Israel till det allmänna palestinska nationella projektet. Det kommande valet får sin betydelse genom att det är ett test av dessa krafters förmåga att omvandla sin demografiska, sociala och valmässiga tyngd till en organiserad politisk kraft, i stället för att denna tyngd förblir fördelad mellan konkurrerande listor och olika positioner.